SD omöjliggör assimilation

AFTONBLADET PUBLICERADE DEN HÄR DEBATTARTIKELN.

Om SD hade velat assimilera alla som bor i Sverige, hade de gjort det effektivast genom att göra Sverige så tryggt för oss alla som möjligt.

En judisk komiker konstaterade att det största hotet mot judisk humor är trygghet. Några generationers medelklassjudar och vad i herrans namn ska man sen skämta om?

Samma gäller assimilation. Ju mer hat, ju mer hot, desto större behov har minoriteterna av att hålla samman, framhäva sin kultur, sitt språk, sina traditioner. Hävd. Jag har rätt att vara den jag är och ingen översittare ska ändra på det mot min vilja.

Det är delvis på grund av detta som Sverigedemokraterna aldrig kommer lyckas med sin ihopbuntande och exkluderande politik. De och alla andra partier som just nu kämpar sig blodiga i önskan om den hårdaste migrationspolitiken, de köttigaste straffen och den mest fientliga retoriken kommer misslyckas fatalt i sina strävanden efter ett homogent Sverige.

”Jag känner att jag blir pressad längre bort från det svenska, från svenskarna, på grund av stämningarna i Sverige, den ökande intoleransen och likgiltigheten som sprider sig bland de etniska svenskarna, den slags politik som råder. Ja, jag pressas bort från det svenska. Sådant bidrar också till att forma identitet.”

Så känner en person som identifierar sig som same. Tidigare både som svensk och som same, men inte så mycket svensk längre.

”Själv har jag alltid sett mig som både jude och svensk, men senaste tiden har jag börjat tala om ”svensken” eller ”svenskarna” som en grupp jag själv inte är en del av.”

Så känner en person som identifierar sig som jude. Tidigare både som svensk och som jude, men inte så mycket svensk längre.

Det finns kvinnor med kulturella rötter i muslimska områden som inte, eller knappt, är troende, men som ändå börjat bära slöja av precis det anledning som nämnts här ovan: Hävd. Rör inte mig och min kultur!

I Sverige är det inte tryggt att öppet visa att man är muslim, jude, same, svart, rom eller tillhörande nån annan minoritetsgrupp. Just svart kan ju vara lite svårare att dölja än vad det är att dölja det andra – och det argumentet dyker faktiskt upp ibland: Du kan ju dölja din etnicitet! Dölj din davidsstjärna, visa inte dina samiska färger, ta av dig slöjan.

Det är ett uselt argument. Ingen ska behöva dölja vem den är.

Men om man helt krasst vill att alla svenskar ska vara så lika varandra som möjligt… då är det faktiskt rätt så smart att låta befolkningen vara precis som den vill vara och att låta den vara trygg.

Höj lönerna för låginkomsttagare, se till att man kan visa att man är hbtq, jude, same, rom, svart, brun, muslim eller nåt annat. Se till att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, gör samhället mer jämställt, utvisa inte barn till farliga länder, uppfostra män till att få visa känslor, se till att skattepengar inte flyr till andra länder, förbättra vård, skola och omsorg.

Skapa en så stark trygghet som möjligt för så många som möjligt under åtminstone ett par generationer och vips, Sverigedemokraterna kommer inte behöva kämpa lika hårt längre för att assimilera befolkningen.

Fast egentligen är det ett uselt förslag till Sverigedemokraterna att verka för trygghet och jämställdhet – för den dagen svensken inte längre är rädd, kommer deras parti vara tillbaka till den organisation den var på 90-talet. Stålhättor, hakkors och ett par hundra rakade skallar.


Simon Vinokur, initiativtagare till Integrationssegling

Min depression

Har du aldrig varit deprimerad? Låt mig beskriva hur min depression har känts för mig:

Föreställ dig att du inte kan känna några positiva känslor. Andra känslor kan du känna, men inga positiva. Irritation, sorg, uppgivenhet, utmattning. Allt sånt finns kvar, men inga känslor som väger upp dem.

Det hjälper inte att hitta på vanligtvis roliga saker. Det hjälper inte att äta vanligtvis uppskattade rätter/godis eller annat.

Beroende på hur djup depressionen är för stunden så kan du hitta på vanligtvis roliga saker med till exempel vänner och du kan se/verka normal. Du kan le och konversera, för du vet hur man gör. Social rutin fungerar om depressionen inte är väldigt djup, därför kan du få omgivningen att tro att allt är som det ska. Du vet exempelvis i vilka lägen man vanligtvis ler, så då ler du.

Är depressionen djup så får du inget problem med att hålla masken, för det går inte och du kommer inte träffa någon om det inte är oundvikligt. Till exempel om du lever med någon eller har gett någon din hemnyckel.

By the way, är du vän med nån som är djupt deprimerad så föreslå att du får personens hemnyckel. Stå på dig. Förklara att det inte är något problem för dig. Se till att föreslå att ni ses. Eller att du kommer över. Att du hjälper till att handla, laga mat, städa eller vad som helst. Försvinn inte. Den deprimerade kan komma att försöka köra bort dig, se till att du inte längre vill vara vän. Eller få dig att tro att du aldrig har tid att ses. (Jag har passerat det stadiet, till stor del på grund av mina vänner som aldrig gav upp).

Säg att din depression är en djup depression. Då är 100% av de positiva känslorna borta. Det enda som återstår är ren sorg, irritation eller vad det nu må vara för negativ känsla. Eller, vilket på sätt och vis kan vara relativt avslappnande (särskilt om man även lider av ångest), inga känslor alls. Varken negativa eller positiva. Du är utslagen, rent emotionellt. I dessa lägen kommer du inte upp ur sängen. Eller stolen, golvet eller var du nu befinner dig. Knyta skorna är omöjligt för du kan inte uppbåda någon lust att göra det. Du kommer inte upp ur stolen och din hand vägrar röra på sig. Musklerna lyder inte. Varken du eller din kropp bryr sig.

För varje ”procent” du mår bättre så ökar antalet procent positiva känslor. Det första som sker är att du successivt, en sak i taget, kan bli motiverad nog att flytta på handen, resa dig upp, knyta skorna, låta bli att sätta dig ner och fastna igen. Ju mindre deprimerad desto mer högfungerande blir du. Har du bara lite depression kvar så klarar du att arbeta, ringa vänner och föreslå att ses. Du vet att du inte vill vara ensam, men samtidigt är det fortfarande inte riktigt kul att göra nåt vanligtvis roligt. Det är som att hur lite deprimerad du än är så kommer det alltid ligga en blöt, deprimerad filt över den sista unsen av positiva känslor. Kärlek, nöje, njuta av vinden när du går ut, sexlust, matlust, lust. Inget sånt är närvarande. Du kan fortfarande njuta av en semla, men det är som att gå på ditt favoritmuseum i nästan totalt mörker. Du kan se utställningen, men det är för mörkt för att du ska kunna njuta av den. Du vet att semlan är god, men du kan inte riktigt känna det.

Det här är hur min depression ser ut. Och vet du vad, det finns åtminstone en fördel med den. De gånger som depressionen inte är närvarande så är livet helt fantastiskt. Jag minns första gången min depression försvann. Jag såg motorhuven på en bil som åkte förbi och bladen i trädkronan på ett träd på andra sidan gatan. Det var bland det vackraste jag sett.

Idag tar min depression paus. Jag var ute med hunden och jag blev inte irriterad när han dummade sig och vinden, luften kändes. Har du funderat över hur luften känns? Visst, den bara är där och den är det hela tiden, men när jag får en paus i depressionen så är den som din favorittårta är för dig. Helt fantastisk.

Observera att depression är olika för olika människor.

Har du frågor eller vill säga något så är du välkommen att göra det här nedan.

Hjärtligen,

Simon Vinokur, debattör

Varför hatar du inte fler grupper?

Om man inte är av åsikten att alla människor är individer med olika drömmar, förhoppningar och värderingar så är det lätt att nå en punkt i livet där man hatar fler grupper av människor än man tycker om, eller åtminstone fler än man inte bryr sig om.

Redan i tonåren torde varje människa ha råkat ut för tillräckligt många negativa upplevelser för att hata både män, kvinnor, lärare, barn, invandrare, utvandrare, svenskar, muslimer, kristna, judar, vita, svarta, amerikaner, tyskar, norrmän, grannar, byggarbetare, simlärare, båtägare, bilförare, well, you name it.

För om man ser varje enskild person och händelse som representativ för en hel grupp så räcker det med en eller ett par människor och situationer från samma kultur, etnicitet, yrke eller likande för att börja hata dem alla.

”Jävla bussförare, de är alltid sena!”. Eller varför inte hata vita män för att man råkat ut för ett par stycken i sin barndom som hade dålig andedräkt. Eller hata kvinnor för i tonåren så träffade du några kvinnor som lade sig i när du och dina vänner klottrade på väggen till ungdomsgården?

”Jävla tyskar, de lär sig ju aldrig svenska ordentligt, det hör väl alla hur de bryter även om de bott här i decennier!”.

Men så blir det sällan. Av någon anledning väljer svenskar – och de flesta andra, att dra alla från vissa kulturer över samma kam. Svenskar, bussförare, lärare – det är rätt sällan man hatar alla sådana på grund av ett par upplevelser. Men judar, romer, muslimer, svarta, det är en helt annan femma.

”Jävla utlänningar, jag vet nog hur de är! Häromdagen läste jag om en invandrarfamilj som fick försörjningsstöd”, och plötsligt gäller det alla invandrare. Det spelar ingen roll att den svenska grannen också får försörjningsstöd. ”Herregud, ibland skiter det sig i livet, klart grannen ska få försörjningsstöd.”

Av någon anledning är alltså styrkan i ens fördomar selektiv och det är här varje individs syn på mänskligheten kommer in i bilden. Är alla grupper homogena massor eller ej? Äter alla svenskar likadana julbord? Begår inga svenskar brott? Begår alla utlänningar brott, eller åtminstone alla utlänningar som kommer hit? Har alla svenskar samma åsikter?

Kan man förutsätta att ens vita bordsgranne är en god själ som aldrig skulle skada sin respektive? Kan man förutsätta att den muslimska kvinnan i slöja mitt emot en bara får gå hemifrån i sällskap av en man?

En litauisk författare skriver att man ska älska alla människor, men däremot inte var och en. Vad tycker du? Är alla grupper homogena och om ditt svar är ja, varför gäller det alla grupper utom din egen?

/Simon Vinokur, debattör

Vem är det synd om?

Hur ligger det till egentligen: är det synd om de som spenderar sin tid åt att hota kvinnor, hata människor med andra rötter än de själva och att klanka ner på Greta Thunbergs engagemang eller är det synd om de som utsätts för dessa osäkra tangentbordskrigares felstavade attacker?

Behöver man förresten välja eller kan livet vara tungt för bägge parterna? Och hur långt borde man dra det? Var det synd om tyskarna och deras bundsförvanter som bidrog till folkmordet på judar och romer under Andra världskriget? Är det synd om våldtäktsmän?

Som struktur alltså. Attackera mig inte för den frågeställningen – jag har inte förringat brottet i sig eller offrets känslor och upplevelser.

Det kan inte vara meningen att människan ska vilja göra andra illa, det borde inte höra till. Om människan föds som ett blankt blad, vad är det då som leder till att en del människor sympatiserar med till exempel Sverigedemokraterna, misshandlar sina respektive eller förolämpar 16-åriga klimatkämpar i sociala medier?

En polsk judisk psykiater berättade att de nazityska bödlarna inte ångrade sig i efterhand. Att de inte kunde känna att det de gjort var fel, trots att de precis som de flesta andra förstod att mord är fel. Så om en person som gör hemska saker mot andra inte kan känna ånger, kan det då vara synd om dem för att de lever med hat från morgon till skutt i säng?

Det här är intressant av den enkla anledningen att den stora frågan är vem som i grund och botten bör klandras för all den skit som pågår både i Sverige, med högerpopulismen och seminazistiska riksdagspartier (i singular) och utomlands i allt från Norge och Danmark till USA, Polen, Ungern och Turkiet. Är det de som hatar eller de som har skapat hatarna? Och vilka är det?

Hur ser vi till att partier som Sverigedemokraterna inte bara dör ut utan dessutom aldrig återuppstår? För lära av historien verkar vara en klyscha vi kan drömma om men aldrig kan räkna med.

Betyder det här att vi är dömda att leva med öppet rasistiska partier och lydpartier som Moderaterna och Kristdemokraterna? Har vi nått en tipping point vad gäller odemokratiska och inhumana värderingar – och nu är det bara att invänta att den medelålders mannen (och en bunt kvinnor) dör ut så millenielsarna och snöflingorna tar över? Är runt 20 procent av de svenska röstberättigade så pass förstörda att de ofrånkomligen kommer sabba både sina egna liv och en hel drös andras?

Och kanske framförallt: kommer framtida generationer få veta att ”Nej, 2000-talets svenska rasistpartis sympatisörer kände ingen ånger – inte ens efter att de tillsammans med åtminstone två andra partier skapat precis den systemkollaps de skrikit sig hesa om hade skapats av oss andra”?

Vilka är det synd om? Hatarna eller de hatade?

Simon Vinokur, debattör

Sockerlösning som bedövning vid omskärelse inget kontroversiellt

Omskärelse av pojkar i tidig ålder är inte ett medicinskt problem, trots några läkares personliga åsikter i frågan.

”Sukros som ges via munnen är en säker och effektiv metod som smärtlindring vid procedursmärta vid enstaka ingrepp på barn upp till ett års ålder”, konstaterar två forskningsrapporter som Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) skriver om på sin hemsida.

Det konstateras att ”de kliniska riktlinjerna för behandling och prevention av smärta i nyföddhetsperioden … bör utföras under smärtlindring med 30 procents sockerlösning i kombination med napp”, påpekar Svensk barnsmärtförening.

Enligt SBU framkom det att inom svensk neonatalvård använder 91 procent av neonatalavdelningarna 30 procent glukos i munnen som smärtlindring vid venpunktion. Det framgår också att det finns en internationell konsensus om kliniska rekommendationer om glukos som smärtlindring. I SBU:s kommentar kan man dessutom läsa att man i bägge översikterna drar slutsatsen att söta lösningar är en ”säker och effektiv metod som smärtlindring vid procedursmärta från enstaka ingrepp”.

De senaste veckorna har media exploderat i en slags antijudisk självpåtagen moral där allt från omskurna debattörer till debatterande läkare samt reportrar har uttryckt olika grader av avsky mot den judiska traditionen brit milah, omskärelse av pojkar på i regel åtta dagar, det vill säga i den ålder då det är som minst riskfyllt att utföra ingreppet, samt i den ålder då Statens beredning för medicinsk och social utvärdering anser det vara bäst lämpat att använda sig av sockerlösning som bedövningsmetod.

”Det riktar sig inte bara mot judar”, hörs en del läsares tankar. Det är inte antijudiskt, det är lika mycket antimuslimskt! Kanske inte det bästa försvaret för ens åsikter, men låt gå. För att inte gapa över för mycket har jag valt att fokusera den här texten på hur judisk omskärelse går till och agitera mot ett förbud mot brit milah. Orsaken att det är antijudiskt är dels den nära kopplingen till den antisemitiska retoriken kring judars påstådda grymhet mot barn samt att ett förbud mot omskärelse av pojkar sannolikt skulle omöjliggöra judiskt liv i Sverige.

På måndagen den 28 oktober rapporterade flera tidningar om att en judisk läkare som använde sig av sockerlösning för bedövning vid omskärelse på judiska pojkar utreds av Inspektionen för vård och omsorg (Ivo). ”Vår hållning är att man ska använda bedövning som injiceras med spruta efter att området bedövats med en salva eller kräm”, säger Zoltan Fülep som är tillsynsläkare på Ivo. ”Det som inte fungerar på vuxna fungerar inte på barn”, påstår han och låter som en läkarstudent innan dess första dag på utbildningen. Det behöver nog inte ens hänvisas till SBU för att konstatera att människokroppen inte påverkas av bedövning på samma sätt oavsett ålder. Dessutom rekommenderas det att man ger sockerlösning som smärtlindring vid injektioner.

Fülep tycker att de föreskrifter som Socialstyrelsen har gällande omskärelse är tydliga. Det kan man såklart tycka olika om. Det står under avsnittet ”Smärtlindring” i Socialstyrelsens föreskrifter och Allmänna råd om omskärelse av pojkar att ”lokalbedövning /bör/ användas med hänsyn till de risker som narkos medför i denna ålder”. I övrigt konstaterar Socialstyrelsen i samma avsnitt att Ytanestesi ”vanligen [innebär] en fullgod smärtlindring”.

Att påstå att Socialstyrelsen är tydlig vad gäller smärtlindring vid omskärelse av pojkar i tidig ålder är i minsta fall överdrivet. Den innehåller alltså en rekommendation och en allmän information. Icke att förglömma är att Socialstyrelsens föreskrifter och Allmänna råd om omskärelse av pojkar gavs ut 2001 emedan de forskningsrapporter som SBU hänvisar till är från 2010 och 2012.

Så hur kan en läkare idag, 2019, påstå att det är oförsvarbart att judar att låta omskära sina söner med ”endast” sockerlösning som bedövningsmetod, när den medicinska forskningen tydligt förespråkar den?

Ett högstatusyrke innebär inte att man är åsiktsneutral, men beklagligt nog för yrkestitlar ibland med sig en validitet som dessvärre ibland är fullkomligt oförtjänt.  

Simon Vinokur
Judisk debattör

Vilket Sverige vill jag se?

”Sluta skriva om sånt du inte tycker om”, var en standardkommentar i sociala medier innan valet när man kritiserade ett av de åtta riksdagspartierna. ”Skriv om sånt du tycker är bra istället och sluta ha åsikter om olika partier”.

”Det är odemokratiskt!”

Det är såklart inget konstigt i det. Det parti som försvarades är ju mot bland annat pressfrihet, så det är fullt logiskt att även deras följare ser debatt och motargument som hot, men nu när valet är över och nästan alla röstberättigade inte röstade på det partiet så är det nåt intressant som händer. Det är nämligen två partier som har massor med företrädare som vill samarbeta med det. Det har till och med gått så långt att man inte vet om partiet i fråga kommer få oproportionerligt mycket makt, bara för att några andra partier tror sig kunna kontrollera det där partiet som inte tycker om pressfrihet.

Det kanske är läge att skriva vad det är jag vill, istället för tvärtom. Vilket samhälle vill jag se?

Jag tycker det är viktigt att det land jag lever i låter alla medborgare och alla nykomlingar leva som de vill leva. Så länge de inte bryter mot lagarna såklart. Jag tycker om att Sverige låter folk tro på vilken gud de vill, om de nu känner att de behöver tro på en gud, och att de som inte tror på en eller flera gudar får låta bli att göra det om de så vill.

Jag tycker om att man i mitt Sverige får skriva debattartiklar om nästan vad man vill, och jag tycker om att man får kritisera debattartiklar som man tycker är skit. Så länge man håller sig inom lagens råmärken såklart. Och jag tycker om att man i Sverige förstår att man inte behöver skriva eller säga allt som är lagligt bara för att det är lagligt. Eller, de flesta förstår det i varje fall.

Det är viktigt för mig att alla i Sverige inte ser likadana ut, bär likadana kläder eller bara pratar samma språk. Jag tycker det är bra att vi inte har krav på assimilering i Sverige.

I mitt Sverige är det lika rätt att vara same, jude eller muslim, kristen eller ateist. I mitt Sverige är alla lika svenska, oavsett vilken hudfärg, religion eller etnicitet man har. Det enda som behövs är ett pass med ”Sverige” ifyllt som nationalitet. Att det finns människor i Sverige som inte ser sig som svenskar trots passet är också nåt som är helt ok, men just den där biten om att inga politiker ska ta sig rätten att bestämma åt folk, den biten är en av många favoriter i mitt drömsverige.  

Idag var jag i synagogan i Stockholm. Dit vill jag kunna gå även i framtiden, men helst inte med piketpolisbilar utanför. Det vore tveklöst så mycket bättre om det inte skulle finnas ett så tydligt hot mot judar att de där poliserna behöver sitta utanför och hålla koll på potentiella antisemiter som vill attackera oss. I mitt Sverige behöver inte samer känna igen mönstren i retoriken från de som hatar dem och kurderna behöver inte bestämma sig för om de ser sig som svenskar eller ej.

För mig är det viktigt att de partier som sitter i riksdagen ägnar dagarna åt att kämpa för demokratin och att de inte behöver lägga krut på att motarbeta mörka krafter som annars så lätt får fäste i det allmänna.

Jag vill ägna mina debattartiklar åt att motarbeta partierna i Alliansen, vilka jag har väldigt svårt för, istället för att behöva lägga all energi på att ställa demokrati mot antidemokrati. Jag vill leva i ett Sverige där jag inte behöver kämpa för demokratiska partier jag skyr som pesten, bara för att de är hästlängder bättre än partier som vill skapa ett Sverige som påminner om Iran eller Ungern. 

Nu har jag skrivit vad jag vill. Vad vill du?

Simon Vinokur, krönikör

Mina planer för världsherravälde

Hur judar styr världen

I konspirationsteoriernas värld skulle jag kunna vara den ende juden som av någon för mig outgrundlig anledning inte får vara med och planera för världsherraväldet. Jag känner nästan inga andra judar, men de jag träffar säger att de inte heller får någon information om när och var styrelsemötena är. Det kan ju vara så att de ljuger, men jag har inte lyckats klura ut varför.

Jag har funderat mycket på hur vi styr världen, media och bankerna och varför jag är så fattig som jag är. Min mamma dog nyligen och det mest värdefulla jag fick i arv av henne var foton och minnen. Hon kanske hade pengar på Caymanöarna eller nåt sånt, jag har faktiskt inte kollat upp det. Det skulle kunna vara så att man måste ha uppnått en viss ålder för att få ta del av styrelseinbjudningarna, men enligt judisk tradition blir en pojke vuxen när han är tretton år, så det känns rimligast att gränsen borde gå där. Jag är över tretton år så jag borde kvala in.

Som jude är jag väl informerad om vad jag och mina släktingar har gjort och gör. Jag vet till exempel att det var mina judiska förfäder som uppfann demokratin (för att lura folk att vi är förföljda), televisionen (för att sprida propaganda) och porren (who knows why). Åtminstone den mer perversa porren. Jag har inte riktigt klurat ut vilken del det är.

Vi ligger tydligen bakom Förintelsen också (för att ni andra ska få dåligt samvete och ge oss fördelar). En del av de här “uppfinningarna” är jag såklart stolt över, medan andra känns lite si och så. Jag har ju en hel del släkt som gick åt i Förintelsen, så just det var väl inget jag tycker var så bra att ligga bakom. Men alla gör vi misstag ibland, även vi som styr.

Som den gode medborgare jag är vill jag förresten passa på att varna dig för att ha krukväxter hemma, vi har nämligen genmanipulerat dem så att vi kan avlyssna er. Antar att det är så vi gör för att veta hur vi bäst ska styra era liv. Även där känner jag mig utanför, då jag inte fått reda på hur jag ska gå tillväga för att kunna lyssna på vad ni säger hemma.

Jag har en vän som fick reda på att hon var judinna genom att nån kallade henne “jude” på ett språk där det ordet är en förolämpning och när hon kom hem och berättade det för sina föräldrar så sa de att “det är du ju!”. Hon var bara ett litet barn när det hände, men det är ändå bra för oss judar att vi har människor omkring oss som vet att vi är judar, så vi inte glömmer det.

Min mamma berättade för en arbetskamrat att hon var judinna och fick höra att det visste han redan, för det hade han sett på mammas öron. Jag vet såklart att det syns på våra näsor, men alltid lär man sig nåt nytt.

Vi judar har många konstiga saker för oss, men jag antar att det är en del av charmen med judar. I ett land för inte alltför längesen kom en hedervärd kvinna på att ägarna till bilar med registreringsskyltar som innehöll en viss bokstav och en viss siffra var judar och för att de andra människorna i hennes omgivning inte skulle behöva stå ut med våra kidnappningar av deras barn så misshandlade hon ett gäng av bilägarna innan hon åkte fast. Ärligt talat är jag
tveksam till om bilägarna faktiskt var judar, men siffror ljuger inte, eller hur?

Det där med att kidnappa barn är ett erkänt judisk fenomen. Har man en gång mördat Guds son så är såklart inte steget till att kidnappa barn så långt. Vi använder barnens blod i vårt påskbröd, eller åtminstone påstås det att vi gör det. Personligen tycker jag det låter konstigt med tanke på att vi inte äter blod och att påskbrödet är vitt, dessutom har jag aldrig gjort nåt sånt och då är vi tillbaka där jag började: jag känner mig utanför och den här texten kanske kan ses som ett rop på hjälp. Hörni alla judar som styr, varför får inte jag vara med?

Simon Vinokur, judisk debattör