Vilket Sverige vill jag se?

”Sluta skriva om sånt du inte tycker om”, var en standardkommentar i sociala medier innan valet när man kritiserade ett av de åtta riksdagspartierna. ”Skriv om sånt du tycker är bra istället och sluta ha åsikter om olika partier”.

”Det är odemokratiskt!”

Det är såklart inget konstigt i det. Det parti som försvarades är ju mot bland annat pressfrihet, så det är fullt logiskt att även deras följare ser debatt och motargument som hot, men nu när valet är över och nästan alla röstberättigade inte röstade på det partiet så är det nåt intressant som händer. Det är nämligen två partier som har massor med företrädare som vill samarbeta med det. Det har till och med gått så långt att man inte vet om partiet i fråga kommer få oproportionerligt mycket makt, bara för att några andra partier tror sig kunna kontrollera det där partiet som inte tycker om pressfrihet.

Det kanske är läge att skriva vad det är jag vill, istället för tvärtom. Vilket samhälle vill jag se?

Jag tycker det är viktigt att det land jag lever i låter alla medborgare och alla nykomlingar leva som de vill leva. Så länge de inte bryter mot lagarna såklart. Jag tycker om att Sverige låter folk tro på vilken gud de vill, om de nu känner att de behöver tro på en gud, och att de som inte tror på en eller flera gudar får låta bli att göra det om de så vill.

Jag tycker om att man i mitt Sverige får skriva debattartiklar om nästan vad man vill, och jag tycker om att man får kritisera debattartiklar som man tycker är skit. Så länge man håller sig inom lagens råmärken såklart. Och jag tycker om att man i Sverige förstår att man inte behöver skriva eller säga allt som är lagligt bara för att det är lagligt. Eller, de flesta förstår det i varje fall.

Det är viktigt för mig att alla i Sverige inte ser likadana ut, bär likadana kläder eller bara pratar samma språk. Jag tycker det är bra att vi inte har krav på assimilering i Sverige.

I mitt Sverige är det lika rätt att vara same, jude eller muslim, kristen eller ateist. I mitt Sverige är alla lika svenska, oavsett vilken hudfärg, religion eller etnicitet man har. Det enda som behövs är ett pass med ”Sverige” ifyllt som nationalitet. Att det finns människor i Sverige som inte ser sig som svenskar trots passet är också nåt som är helt ok, men just den där biten om att inga politiker ska ta sig rätten att bestämma åt folk, den biten är en av många favoriter i mitt drömsverige.  

Idag var jag i synagogan i Stockholm. Dit vill jag kunna gå även i framtiden, men helst inte med piketpolisbilar utanför. Det vore tveklöst så mycket bättre om det inte skulle finnas ett så tydligt hot mot judar att de där poliserna behöver sitta utanför och hålla koll på potentiella antisemiter som vill attackera oss. I mitt Sverige behöver inte samer känna igen mönstren i retoriken från de som hatar dem och kurderna behöver inte bestämma sig för om de ser sig som svenskar eller ej.

För mig är det viktigt att de partier som sitter i riksdagen ägnar dagarna åt att kämpa för demokratin och att de inte behöver lägga krut på att motarbeta mörka krafter som annars så lätt får fäste i det allmänna.

Jag vill ägna mina debattartiklar åt att motarbeta partierna i Alliansen, vilka jag har väldigt svårt för, istället för att behöva lägga all energi på att ställa demokrati mot antidemokrati. Jag vill leva i ett Sverige där jag inte behöver kämpa för demokratiska partier jag skyr som pesten, bara för att de är hästlängder bättre än partier som vill skapa ett Sverige som påminner om Iran eller Ungern. 

Nu har jag skrivit vad jag vill. Vad vill du?

Simon Vinokur, krönikör

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.