Sedan 1977 har det funnits varningstexter på cigarettpaket i Sverige. Det är verkligen inte orimligt att kräva av företag vars produkter går ut på att mer eller mindre ta död på sina användare att de ska informera sina kunder om fördelen med att inte använda dem.
Tro dock inte att du slipper undan att dö av hjärtsjukdomar bara för att du inte röker. Det hade varit på tok för enkelt. Om man redan har en hjärtsjukdom så går det nästan dubbelt så bra att dö av den om man är ensam, åtminstone om man ska tro en dansk undersökning från 2018 som gjorts i ämnet.
”Forskning har visat att ensamheten, att bo ensam och ha svaga sociala band, är lika dåligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen”, säger Robin Hewings som är talesperson för den brittiska organisationen Campaign to end loneliness. – ”Det ökar risken för en för tidig död med 26 procent. (Länk)
Ungefär 300 000 personer i Sverige beräknas vara socialt isolerade enligt SCB. Det är drygt tre procent av Sveriges befolkning. Det finns olika definitioner på ensamhet. Man kan liksom vara mer eller mindre ensam, såklart. Riktigt jävla ensamma är framförallt äldre på 85 år och uppåt. Av dem är åtta procent av befolkningen ”höggradigt socialt isolerade”, medan det i yngre åldrar är två procent.
Det är ganska jämnt fördelat mellan män och kvinnor när det gäller social isolation, även om män tenderar att vara lite ensammare än kvinnor. Är man mellan 55-64 år är däremot mer än dubbelt så många män som kvinnor ensamma. En teori om varför det är så är att när par separerar så är det vanligare att parets barn bor hos mamman. En annan möjlig förklaring är att män håller sina känslor inom sig och är sämre på att vårda sociala nätverk. (länk)
Jag har pratat med folk jag aldrig trott skulle känna sig ensamma. Lite som jag tror att folks bild av mig är. Jag är oerhört social, har inget problem att prata med vem som helst, var som helst. Jag har vänner, kollegor och bekanta. Jag har flera hundra vänner på Facebook, jag ordnar sociala integrationsaktiviteter och kopplar ihop andra som har någon de vill lära känna bättre. Men jag känner mig ensam. Så mycket att det påverkar hur jag mår. Jag kan till och med känna mig ensam när jag umgås med vänner och när jag pratar med min släkt. Tydligen kan man till och med känna sig ensam när man har barn som lever hos en.
Det visar på hur komplex känslan av ensamhet kan vara – och förklara hur det kan vara så vanligt att människor är eller känner sig socialt isolerade.
Är det här något som ska få fortgå – och kanske ännu viktigare, vems är felet? Den ensammas eller det allmännas? Finns det sätt att lösa problemet med ensamhet utan att lägga ansvaret på den som lider av problemet och på de som av olika anledningar låter hen lida vidare? Svaret är ofrånkomligen ”ja”. Det måste det vara.
Vi har institutioner som ska hjälpa folk att hitta jobb (vilket går sådär, men det är ett ämne för en annan krönika), vi har institutioner som ska hjälpa folk som blir sjuka – vilket går sådär det med – och vi har institutioner som ska bidra till bland annat språkinlärning, med att hjälpa utsatta kvinnor, att bota fysiskt och psykiskt sjuka och mycket mer. Men vi har ingen motsvarighet för sådana som är ensamma. Det ansvaret har hamnat hos civilsamhället. Eller ännu värre: på den socialt isolerade. Till och med på den höggradigt socialt isolerade äldre pensionären som lever på ett äldreboende någonstans i Sverige, utan vänner eller familj som hälsar på.
”Känner du dig ensam”, skulle det kunna stå på ett fint, rosa kuvert som sin vana trogen dimper ner i alla svenska brevlådor i oktober varje år. Eller september. September funkar bra det med. Till skillnad från Pensionsmyndighetens orange kuvert så skulle folk bli glada när de kommer hem och får se det rosa kuvertet lysa upp hallmattan. Tänk dig mannen i Karl-Bertil Jonssons julafton som får ett exemplar av Jean-Paul Sartres Les Mots. Lite så, men till skillnad från de fattiga stackarna som får paket av Karl-Bertil och blir glada för att någon tänker på dem och inte för vad de faktiskt får i klapparna så kommer svenskarna att bli glada framförallt för innehållet i kuvertet.
Brevet skulle kunna innehålla information om massor med nyttigheter. Information om var man kan hitta terapeuter i närheten av där man bor, vad det finns för olika ideella föreningar i krokarna och hur man gör för att gå med i dem. Man skulle kunna skapa listor på katthem och förskolor som gärna skulle vilja ”låna” ett par gamlingar till och från samt informera om kurser där man kan lära sig om till exempel sociala medier eller om hur videolänkar fungerar.
Det rosa kuvertet skulle kunna vara proppfullt av sådant man kan behöva veta för att bryta sin isolering. Man kanske skulle kunna skriva in sig på Isoleringsförmedlingen? Eller varför inte döpa den till Kontaktkassan? En statlig myndighet vars syfte skulle vara att fokusera sina muskler på varje ensam person som behöver den.
Oavsett hur ensamheten kommer botas så är det något som behöver göras snabbt. Inte bara för att varje ensam dag är en ensam dag för mycket, utan även för att samhället förlorar stora summor pengar på det. Varje år.
Så nu tänker jag vänta på att ett rosa kuvert dimper ner på min hallmatta inom en snar framtid. Det kan väl inte ta så lång tid att skapa myndigheten Isoleringsverket?
Simon Vinokur,
Debattör