Minnet av dig kan inte solkas av Sverigedemokraterna

MAGASINET PARAGRAF PUBLICERADE DEN HÄR TEXTEN.

För sjuttiosex år sedan hände det någonting som var så fruktansvärt att det skapade ett eko som hörs än idag. En ideologi växte sig så stark att människor föll som furor över hela världen. Soldater, kvinnor, män och barn. I det här fallet handlade det om min mammas lilla kusin. Hon både föddes och dog innan min mamma föddes. Fem år gammal fick hon bli, det bestämde nazisterna – då gasade de henne, hennes mamma och mormor. För enkelhetens skull.

   Idag den 23 januari bjuder Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen in till en minnesstund i riksdagen. Fantastiskt! ”Om detta må ni berätta”, liksom.

   I år tänker dock Sverigedemokraterna närvara. Du vet, det där partiet som först för en kort tid sen valde att ta bort ordet ”essens” (ras) ur sitt principprogram.

   Jag har funderat på hur det skulle låta om jag skrev ett brev om det här till min lilla, numera döda, släkting. Till Szuszanna.

   Hej Reizele (det betyder lilla Szuszanna på jiddish)!

   Jag är verkligen ledsen att ditt korta liv slutade så grymt, så skräckfyllt. Jag har hört att ni barn inte dog av gasen utan av vuxna fötter som trampade ihjäl er i ren panik. Ingen borde behöva dö på det sättet och absolut inte lilla du.

   Din moster, min mormor, hon kände skuld hela sitt liv. Hon sa ju till din mamma och mormor att ni borde ställa er i kön som sen visade sig gå in till er död.

   Det visste inte hon, men hon mådde dåligt över det ändå. Alla barn och gamla stod ju i er kö, vilken vettig människa som helst hade väl förutsatt att ni skulle få det bättre?

   Ibland försöker jag intala mig att du åtminstone slapp försöka överleva i lägret under det år som var kvar till befrielsen, men hur mycket jag än försöker så kan jag inte få ihop att det skulle vara bättre att behöva trampas ihjäl av sina egna än att dö långsamt och utmärglat vid deras sida.

   Hela min släkt har känt skuld över det som hände. Det finns ett begrepp för det, även om jag inte minns det just nu. Mitt dåliga samvete försvann samtidigt som min mamma dog, för då kunde jag begrava minnet av dig tillsammans med henne.

   Om du trots allt hade överlevt så hade du troligtvis hunnit dö av hög ålder vid det här laget. Ditt liv hade inte varit lätt för dina minnen hade varit tunga, men du hade nog kunnat leva ett fint och gott liv på många sätt ändå. Kanske hittat någon att älska och bli älskad av. Kanske skaffat barn, kanske en dotter. En egen liten Szuszanna, fast utan de svåra minnena.

    I dag försöker mänskligheten minnas det som hände då. Vi försöker minnas er, minnas våra släktingar – minnas att det absolut inte får ske en gång till. Det som hände er har fått ett eget namn. Förintelsen. Er död. Men tyvärr är det inte alla som försöker förhindra att det upprepas.

    I Sverige, där jag bor, har vi ett parti som heter Sverigedemokraterna. Vi är inte helt överens om huruvida de är nazister eller ”bara” rasister, men de bildades bland annat av nazister. Av människor som hade stått bredvid dina mördare om de levt då. En av grundarna levde faktiskt då. Han var med i SS. Ja, faktiskt, det är sant.

   På 1990-talet, under min tonårstid, var många svenska judar rädda för Sverigedemokraterna. Det fanns delar av Stockholm, min hemstad, dit jag undvek att gå när mörkret fallit på.

   Och Davidsstjärneberlocken runt min hals var ibland utanpå och ibland under min tröja, för det var inte säkert att ha den ute hela tiden. Alltså: jag hade ju inte gasats som du, men risken var stor att sverigedemokrater och deras gelikar hade misshandlat mig om de fått chansen.

   För tio år sen kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Där får de sitta tillsammans med alla de demokratiska partierna och bestämma över mitt land. Vi är inte ens överens om huruvida de är judehatare eller inte, men många av deras politiker har sagt saker som visar att de hatar judar.

   De har skrattat åt judevitsar, de sprider judehatande propaganda och de har till och med sagt att vi judar inte kan vara svenskar. Det är helt galet, för jag är ju både jude och svensk. Men inte i deras ögon.

   Sverigedemokraterna låtsas att de inte hatar judar, men de låtsas inte att de inte hatar muslimer. Det är de helt öppna med, så deras sätt att prata om muslimer påminner väldigt mycket om hur nazisterna pratade om er på din tid.  

   Vi har ett land nu. Israel. År 1948 fick vi och några andra dela på en bit mark. Nej, jag är inte medborgare där, men jag får bli det om jag vill. Till exempel om jag måste fly härifrån. Med Sverigedemokraterna i riksdagen så känns risken mer överhängande än någonsin.

   Det landets vice utrikesminister vägrade för några år sen att ta emot en av Sverigedemokraternas toppolitiker. Anledningen var hennes nästan nazistiska åsikter. ”Högerextrema åsikter”, kallas det.

   Minns du att jag skrev att en av dem har sagt att vi inte kan vara svenskar? Idag ska det vara en minnesstund över er som mördades i Förintelsen och han är en av de som står bakom inbjudan. Sverigedemokraterna kommer alltså vara med och låtsas sörja er och det som skedde då.

   Det är jättekonstigt, men snälla, må inte dåligt över det. Minnet av dig kan inte solkas, det spelar ingen roll hur många judehatare som låtsas bry sig – för jag tänker inte låta deras tankar nå fram till dig.

   Jag tänker sitta någonstans där jag känner mig trygg och starkt och tänka på dig. Minns du att jag begravde en Nalle Puh-bok tillsammans med dig och mamma? Vad sägs om att jag läser lite ur den för dig?

   Super, då har vi en deal. Du, jag, mamma och Nalle Puh. Idag den 23 januari.

   Många varma, hjärtliga och sorgsna kramar,   Simon

Simon Vinokur, debattör

SD omöjliggör assimilation

AFTONBLADET PUBLICERADE DEN HÄR DEBATTARTIKELN.

Om SD hade velat assimilera alla som bor i Sverige, hade de gjort det effektivast genom att göra Sverige så tryggt för oss alla som möjligt.

En judisk komiker konstaterade att det största hotet mot judisk humor är trygghet. Några generationers medelklassjudar och vad i herrans namn ska man sen skämta om?

Samma gäller assimilation. Ju mer hat, ju mer hot, desto större behov har minoriteterna av att hålla samman, framhäva sin kultur, sitt språk, sina traditioner. Hävd. Jag har rätt att vara den jag är och ingen översittare ska ändra på det mot min vilja.

Det är delvis på grund av detta som Sverigedemokraterna aldrig kommer lyckas med sin ihopbuntande och exkluderande politik. De och alla andra partier som just nu kämpar sig blodiga i önskan om den hårdaste migrationspolitiken, de köttigaste straffen och den mest fientliga retoriken kommer misslyckas fatalt i sina strävanden efter ett homogent Sverige.

”Jag känner att jag blir pressad längre bort från det svenska, från svenskarna, på grund av stämningarna i Sverige, den ökande intoleransen och likgiltigheten som sprider sig bland de etniska svenskarna, den slags politik som råder. Ja, jag pressas bort från det svenska. Sådant bidrar också till att forma identitet.”

Så känner en person som identifierar sig som same. Tidigare både som svensk och som same, men inte så mycket svensk längre.

”Själv har jag alltid sett mig som både jude och svensk, men senaste tiden har jag börjat tala om ”svensken” eller ”svenskarna” som en grupp jag själv inte är en del av.”

Så känner en person som identifierar sig som jude. Tidigare både som svensk och som jude, men inte så mycket svensk längre.

Det finns kvinnor med kulturella rötter i muslimska områden som inte, eller knappt, är troende, men som ändå börjat bära slöja av precis det anledning som nämnts här ovan: Hävd. Rör inte mig och min kultur!

I Sverige är det inte tryggt att öppet visa att man är muslim, jude, same, svart, rom eller tillhörande nån annan minoritetsgrupp. Just svart kan ju vara lite svårare att dölja än vad det är att dölja det andra – och det argumentet dyker faktiskt upp ibland: Du kan ju dölja din etnicitet! Dölj din davidsstjärna, visa inte dina samiska färger, ta av dig slöjan.

Det är ett uselt argument. Ingen ska behöva dölja vem den är.

Men om man helt krasst vill att alla svenskar ska vara så lika varandra som möjligt… då är det faktiskt rätt så smart att låta befolkningen vara precis som den vill vara och att låta den vara trygg.

Höj lönerna för låginkomsttagare, se till att man kan visa att man är hbtq, jude, same, rom, svart, brun, muslim eller nåt annat. Se till att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, gör samhället mer jämställt, utvisa inte barn till farliga länder, uppfostra män till att få visa känslor, se till att skattepengar inte flyr till andra länder, förbättra vård, skola och omsorg.

Skapa en så stark trygghet som möjligt för så många som möjligt under åtminstone ett par generationer och vips, Sverigedemokraterna kommer inte behöva kämpa lika hårt längre för att assimilera befolkningen.

Fast egentligen är det ett uselt förslag till Sverigedemokraterna att verka för trygghet och jämställdhet – för den dagen svensken inte längre är rädd, kommer deras parti vara tillbaka till den organisation den var på 90-talet. Stålhättor, hakkors och ett par hundra rakade skallar.


Simon Vinokur, initiativtagare till Integrationssegling

Min depression

Har du aldrig varit deprimerad? Låt mig beskriva hur min depression har känts för mig:

Föreställ dig att du inte kan känna några positiva känslor. Andra känslor kan du känna, men inga positiva. Irritation, sorg, uppgivenhet, utmattning. Allt sånt finns kvar, men inga känslor som väger upp dem.

Det hjälper inte att hitta på vanligtvis roliga saker. Det hjälper inte att äta vanligtvis uppskattade rätter/godis eller annat.

Beroende på hur djup depressionen är för stunden så kan du hitta på vanligtvis roliga saker med till exempel vänner och du kan se/verka normal. Du kan le och konversera, för du vet hur man gör. Social rutin fungerar om depressionen inte är väldigt djup, därför kan du få omgivningen att tro att allt är som det ska. Du vet exempelvis i vilka lägen man vanligtvis ler, så då ler du.

Är depressionen djup så får du inget problem med att hålla masken, för det går inte och du kommer inte träffa någon om det inte är oundvikligt. Till exempel om du lever med någon eller har gett någon din hemnyckel.

By the way, är du vän med nån som är djupt deprimerad så föreslå att du får personens hemnyckel. Stå på dig. Förklara att det inte är något problem för dig. Se till att föreslå att ni ses. Eller att du kommer över. Att du hjälper till att handla, laga mat, städa eller vad som helst. Försvinn inte. Den deprimerade kan komma att försöka köra bort dig, se till att du inte längre vill vara vän. Eller få dig att tro att du aldrig har tid att ses. (Jag har passerat det stadiet, till stor del på grund av mina vänner som aldrig gav upp).

Säg att din depression är en djup depression. Då är 100% av de positiva känslorna borta. Det enda som återstår är ren sorg, irritation eller vad det nu må vara för negativ känsla. Eller, vilket på sätt och vis kan vara relativt avslappnande (särskilt om man även lider av ångest), inga känslor alls. Varken negativa eller positiva. Du är utslagen, rent emotionellt. I dessa lägen kommer du inte upp ur sängen. Eller stolen, golvet eller var du nu befinner dig. Knyta skorna är omöjligt för du kan inte uppbåda någon lust att göra det. Du kommer inte upp ur stolen och din hand vägrar röra på sig. Musklerna lyder inte. Varken du eller din kropp bryr sig.

För varje ”procent” du mår bättre så ökar antalet procent positiva känslor. Det första som sker är att du successivt, en sak i taget, kan bli motiverad nog att flytta på handen, resa dig upp, knyta skorna, låta bli att sätta dig ner och fastna igen. Ju mindre deprimerad desto mer högfungerande blir du. Har du bara lite depression kvar så klarar du att arbeta, ringa vänner och föreslå att ses. Du vet att du inte vill vara ensam, men samtidigt är det fortfarande inte riktigt kul att göra nåt vanligtvis roligt. Det är som att hur lite deprimerad du än är så kommer det alltid ligga en blöt, deprimerad filt över den sista unsen av positiva känslor. Kärlek, nöje, njuta av vinden när du går ut, sexlust, matlust, lust. Inget sånt är närvarande. Du kan fortfarande njuta av en semla, men det är som att gå på ditt favoritmuseum i nästan totalt mörker. Du kan se utställningen, men det är för mörkt för att du ska kunna njuta av den. Du vet att semlan är god, men du kan inte riktigt känna det.

Det här är hur min depression ser ut. Och vet du vad, det finns åtminstone en fördel med den. De gånger som depressionen inte är närvarande så är livet helt fantastiskt. Jag minns första gången min depression försvann. Jag såg motorhuven på en bil som åkte förbi och bladen i trädkronan på ett träd på andra sidan gatan. Det var bland det vackraste jag sett.

Idag tar min depression paus. Jag var ute med hunden och jag blev inte irriterad när han dummade sig och vinden, luften kändes. Har du funderat över hur luften känns? Visst, den bara är där och den är det hela tiden, men när jag får en paus i depressionen så är den som din favorittårta är för dig. Helt fantastisk.

Observera att depression är olika för olika människor.

Har du frågor eller vill säga något så är du välkommen att göra det här nedan.

Hjärtligen,

Simon Vinokur, debattör

Varför hatar du inte fler grupper?

Om man inte är av åsikten att alla människor är individer med olika drömmar, förhoppningar och värderingar så är det lätt att nå en punkt i livet där man hatar fler grupper av människor än man tycker om, eller åtminstone fler än man inte bryr sig om.

Redan i tonåren torde varje människa ha råkat ut för tillräckligt många negativa upplevelser för att hata både män, kvinnor, lärare, barn, invandrare, utvandrare, svenskar, muslimer, kristna, judar, vita, svarta, amerikaner, tyskar, norrmän, grannar, byggarbetare, simlärare, båtägare, bilförare, well, you name it.

För om man ser varje enskild person och händelse som representativ för en hel grupp så räcker det med en eller ett par människor och situationer från samma kultur, etnicitet, yrke eller likande för att börja hata dem alla.

”Jävla bussförare, de är alltid sena!”. Eller varför inte hata vita män för att man råkat ut för ett par stycken i sin barndom som hade dålig andedräkt. Eller hata kvinnor för i tonåren så träffade du några kvinnor som lade sig i när du och dina vänner klottrade på väggen till ungdomsgården?

”Jävla tyskar, de lär sig ju aldrig svenska ordentligt, det hör väl alla hur de bryter även om de bott här i decennier!”.

Men så blir det sällan. Av någon anledning väljer svenskar – och de flesta andra, att dra alla från vissa kulturer över samma kam. Svenskar, bussförare, lärare – det är rätt sällan man hatar alla sådana på grund av ett par upplevelser. Men judar, romer, muslimer, svarta, det är en helt annan femma.

”Jävla utlänningar, jag vet nog hur de är! Häromdagen läste jag om en invandrarfamilj som fick försörjningsstöd”, och plötsligt gäller det alla invandrare. Det spelar ingen roll att den svenska grannen också får försörjningsstöd. ”Herregud, ibland skiter det sig i livet, klart grannen ska få försörjningsstöd.”

Av någon anledning är alltså styrkan i ens fördomar selektiv och det är här varje individs syn på mänskligheten kommer in i bilden. Är alla grupper homogena massor eller ej? Äter alla svenskar likadana julbord? Begår inga svenskar brott? Begår alla utlänningar brott, eller åtminstone alla utlänningar som kommer hit? Har alla svenskar samma åsikter?

Kan man förutsätta att ens vita bordsgranne är en god själ som aldrig skulle skada sin respektive? Kan man förutsätta att den muslimska kvinnan i slöja mitt emot en bara får gå hemifrån i sällskap av en man?

En litauisk författare skriver att man ska älska alla människor, men däremot inte var och en. Vad tycker du? Är alla grupper homogena och om ditt svar är ja, varför gäller det alla grupper utom din egen?

/Simon Vinokur, debattör