MAGASINET PARAGRAF PUBLICERADE DEN HÄR TEXTEN.
För sjuttiosex år sedan hände det någonting som var så fruktansvärt att det skapade ett eko som hörs än idag. En ideologi växte sig så stark att människor föll som furor över hela världen. Soldater, kvinnor, män och barn. I det här fallet handlade det om min mammas lilla kusin. Hon både föddes och dog innan min mamma föddes. Fem år gammal fick hon bli, det bestämde nazisterna – då gasade de henne, hennes mamma och mormor. För enkelhetens skull.
Idag den 23 januari bjuder Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen in till en minnesstund i riksdagen. Fantastiskt! ”Om detta må ni berätta”, liksom.
I år tänker dock Sverigedemokraterna närvara. Du vet, det där partiet som först för en kort tid sen valde att ta bort ordet ”essens” (ras) ur sitt principprogram.
Jag har funderat på hur det skulle låta om jag skrev ett brev om det här till min lilla, numera döda, släkting. Till Szuszanna.
Hej Reizele (det betyder lilla Szuszanna på jiddish)!
Jag är verkligen ledsen att ditt korta liv slutade så grymt, så skräckfyllt. Jag har hört att ni barn inte dog av gasen utan av vuxna fötter som trampade ihjäl er i ren panik. Ingen borde behöva dö på det sättet och absolut inte lilla du.
Din moster, min mormor, hon kände skuld hela sitt liv. Hon sa ju till din mamma och mormor att ni borde ställa er i kön som sen visade sig gå in till er död.
Det visste inte hon, men hon mådde dåligt över det ändå. Alla barn och gamla stod ju i er kö, vilken vettig människa som helst hade väl förutsatt att ni skulle få det bättre?
Ibland försöker jag intala mig att du åtminstone slapp försöka överleva i lägret under det år som var kvar till befrielsen, men hur mycket jag än försöker så kan jag inte få ihop att det skulle vara bättre att behöva trampas ihjäl av sina egna än att dö långsamt och utmärglat vid deras sida.
Hela min släkt har känt skuld över det som hände. Det finns ett begrepp för det, även om jag inte minns det just nu. Mitt dåliga samvete försvann samtidigt som min mamma dog, för då kunde jag begrava minnet av dig tillsammans med henne.
Om du trots allt hade överlevt så hade du troligtvis hunnit dö av hög ålder vid det här laget. Ditt liv hade inte varit lätt för dina minnen hade varit tunga, men du hade nog kunnat leva ett fint och gott liv på många sätt ändå. Kanske hittat någon att älska och bli älskad av. Kanske skaffat barn, kanske en dotter. En egen liten Szuszanna, fast utan de svåra minnena.
I dag försöker mänskligheten minnas det som hände då. Vi försöker minnas er, minnas våra släktingar – minnas att det absolut inte får ske en gång till. Det som hände er har fått ett eget namn. Förintelsen. Er död. Men tyvärr är det inte alla som försöker förhindra att det upprepas.
I Sverige, där jag bor, har vi ett parti som heter Sverigedemokraterna. Vi är inte helt överens om huruvida de är nazister eller ”bara” rasister, men de bildades bland annat av nazister. Av människor som hade stått bredvid dina mördare om de levt då. En av grundarna levde faktiskt då. Han var med i SS. Ja, faktiskt, det är sant.
På 1990-talet, under min tonårstid, var många svenska judar rädda för Sverigedemokraterna. Det fanns delar av Stockholm, min hemstad, dit jag undvek att gå när mörkret fallit på.
Och Davidsstjärneberlocken runt min hals var ibland utanpå och ibland under min tröja, för det var inte säkert att ha den ute hela tiden. Alltså: jag hade ju inte gasats som du, men risken var stor att sverigedemokrater och deras gelikar hade misshandlat mig om de fått chansen.
För tio år sen kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Där får de sitta tillsammans med alla de demokratiska partierna och bestämma över mitt land. Vi är inte ens överens om huruvida de är judehatare eller inte, men många av deras politiker har sagt saker som visar att de hatar judar.
De har skrattat åt judevitsar, de sprider judehatande propaganda och de har till och med sagt att vi judar inte kan vara svenskar. Det är helt galet, för jag är ju både jude och svensk. Men inte i deras ögon.
Sverigedemokraterna låtsas att de inte hatar judar, men de låtsas inte att de inte hatar muslimer. Det är de helt öppna med, så deras sätt att prata om muslimer påminner väldigt mycket om hur nazisterna pratade om er på din tid.
Vi har ett land nu. Israel. År 1948 fick vi och några andra dela på en bit mark. Nej, jag är inte medborgare där, men jag får bli det om jag vill. Till exempel om jag måste fly härifrån. Med Sverigedemokraterna i riksdagen så känns risken mer överhängande än någonsin.
Det landets vice utrikesminister vägrade för några år sen att ta emot en av Sverigedemokraternas toppolitiker. Anledningen var hennes nästan nazistiska åsikter. ”Högerextrema åsikter”, kallas det.
Minns du att jag skrev att en av dem har sagt att vi inte kan vara svenskar? Idag ska det vara en minnesstund över er som mördades i Förintelsen och han är en av de som står bakom inbjudan. Sverigedemokraterna kommer alltså vara med och låtsas sörja er och det som skedde då.
Det är jättekonstigt, men snälla, må inte dåligt över det. Minnet av dig kan inte solkas, det spelar ingen roll hur många judehatare som låtsas bry sig – för jag tänker inte låta deras tankar nå fram till dig.
Jag tänker sitta någonstans där jag känner mig trygg och starkt och tänka på dig. Minns du att jag begravde en Nalle Puh-bok tillsammans med dig och mamma? Vad sägs om att jag läser lite ur den för dig?
Super, då har vi en deal. Du, jag, mamma och Nalle Puh. Idag den 23 januari.
Många varma, hjärtliga och sorgsna kramar, Simon
Simon Vinokur, debattör