Kritiken mot nazistdemonstrationen vid synagogan i Göteborg är ingen symbolfråga – det är en säkerhetsfråga, skriver Simon Vinokur, tredje generationens Förintelseöverlevare.
Det pratas mycket om att nazister och antisemiter utgör ett stort hot mot judar, men vad jag tycker saknas i debatten är en förklaring på varför protesterna mot nazisternas demonstration den 30 september inte är en symbolfråga utan en säkerhetsfråga och som förklarar vilken effekt Förintelsen och nazismen haft på många judar.
Vi vet allihop att det var hemskt i koncentrationslägren. Vi har alla sett foton på människor så magra att man inte förstår var deras mänsklighet faktiskt fick plats. Vi har sett foton på högar av mördade judar, av skorstenar där flera miljoner människors själar bolmade i väg mot vad vi bara kan hoppas var en bättre tillvaro. Vi har sett filmer som Schindlers list och läst böcker som Anne Franks dagbok, men för de allra flesta har dessa bilder och texter varit korta parenteser i deras liv. Ett skolarbete, en dokumentär på kvällskvisten, en bok att fördriva tiden med på semestern.
Många har dolt sitt ursprung
För människor som var där, både före, under och efter koncentrationslägren så var det inga parenteser. Många av dem levde resten av sina liv så traumatiserade av vad de upplevt att de ändrade hela sina liv, sina traditioner, för att ingen någonsin skulle kunna få reda på vilka de eller deras barn faktiskt var.
Många av första generationens Förintelseöverlevare, som min mormor, avsade sig utåt sett sin judiskhet. De konverterade, lät sina barn växa upp med en annan slags gud och med andra seder. De lät sina barn konfirmeras och de låtsades hela eller delar av sitt liv att de inte tillhörde det folk som stora delar av Europa velat förinta.
Min mamma var en av de andragenerationare som växte upp kristet. Hon döptes, konfirmerades och förstod inte förrän i sina övre tonår att hon och hennes mamma var judinnor. Jag växte upp med ett trauma så starkt att jag inte ens vågade skicka channukkakort i kuvert till mormor. Någon kanske skulle hålla det mot ljuset och läsa vad det stod.
I min mammas generation har många varit nästan lika rädda för upptäckt som deras föräldrar varit. Jag vet andragenerationare som är oroliga att folk ska se på dem att de är judar. Inte för att de bär några judiska kännetecken utan för att de känner det som att deras judiskhet ska lysa igenom. Som om det stod ”jude” med stora bokstäver på deras bröst eller ryggar.
Mamma var ständigt orolig för upptäckt
Jag är tredjegenerationare. Jag växte upp med en mamma och pappa som stod för att de var judar, även om framförallt mamma var orolig för att upptäckas hela sitt liv. Hon avgjorde när och var det var okej att avslöja den stora hemligheten.
Jag gjorde likadant tills för några år sedan. Min tonårstid, 90-talet, var ett ständigt sicksackande från ena trottoaren till den andra, för att undvika de människor jag upplevde utgjorde ett hot om de såg på mig att jag var jude. Mitt halsband med en davidsstjärna på var ena minuten utanför tröjan och nästa gömd under den. Alla människor var potentiella hot.
I dag är jag öppen med att jag är jude, åtminstone offentligt. Privat är jag fortfarande noga med att granska min omgivning innan jag nämner att jag är det. Jag behöver estimera vilka som är potentiella hot och i så fall hur stora.
Min, min mammas rädsla och begränsningarna i våra liv beror på det mina far- och morföräldrar var med om när nazister mördade sig igenom deras familjer och under lång tid förvägrade dem deras mänsklighet.
Judarna i Göteborg känner skräck
När vi i dag talar om att judar i Göteborg kommer vara rädda när nazister demonstrerar intill synagogan, då är det den rädslan vi talar om. Första, andra- och tredjegenerationarna i Göteborgs synagoga kommer inte vara rädda på samma sätt som du är rädd när du går hem en mörk, sen kväll. De kommer känna skräck in i benmärgen. Jag menar inte att förringa din rädsla, jag menar att förklara vår.
Att kritisera Polismyndigheten för att den har planerat in en nazistisk demonstration i anslutning till en synagoga är inte en symbolfråga utan en legitim demokratisk förväntan på att judar i Sverige ska slippa återuppleva en del av de kränkningar som judar utsattes för under Hitlers tid vid makten.
Av Simon Vinokur
Tredje generationens Förintelseöverlevare