Min depression

Har du aldrig varit deprimerad? Låt mig beskriva hur min depression har känts för mig:

Föreställ dig att du inte kan känna några positiva känslor. Andra känslor kan du känna, men inga positiva. Irritation, sorg, uppgivenhet, utmattning. Allt sånt finns kvar, men inga känslor som väger upp dem.

Det hjälper inte att hitta på vanligtvis roliga saker. Det hjälper inte att äta vanligtvis uppskattade rätter/godis eller annat.

Beroende på hur djup depressionen är för stunden så kan du hitta på vanligtvis roliga saker med till exempel vänner och du kan se/verka normal. Du kan le och konversera, för du vet hur man gör. Social rutin fungerar om depressionen inte är väldigt djup, därför kan du få omgivningen att tro att allt är som det ska. Du vet exempelvis i vilka lägen man vanligtvis ler, så då ler du.

Är depressionen djup så får du inget problem med att hålla masken, för det går inte och du kommer inte träffa någon om det inte är oundvikligt. Till exempel om du lever med någon eller har gett någon din hemnyckel.

By the way, är du vän med nån som är djupt deprimerad så föreslå att du får personens hemnyckel. Stå på dig. Förklara att det inte är något problem för dig. Se till att föreslå att ni ses. Eller att du kommer över. Att du hjälper till att handla, laga mat, städa eller vad som helst. Försvinn inte. Den deprimerade kan komma att försöka köra bort dig, se till att du inte längre vill vara vän. Eller få dig att tro att du aldrig har tid att ses. (Jag har passerat det stadiet, till stor del på grund av mina vänner som aldrig gav upp).

Säg att din depression är en djup depression. Då är 100% av de positiva känslorna borta. Det enda som återstår är ren sorg, irritation eller vad det nu må vara för negativ känsla. Eller, vilket på sätt och vis kan vara relativt avslappnande (särskilt om man även lider av ångest), inga känslor alls. Varken negativa eller positiva. Du är utslagen, rent emotionellt. I dessa lägen kommer du inte upp ur sängen. Eller stolen, golvet eller var du nu befinner dig. Knyta skorna är omöjligt för du kan inte uppbåda någon lust att göra det. Du kommer inte upp ur stolen och din hand vägrar röra på sig. Musklerna lyder inte. Varken du eller din kropp bryr sig.

För varje ”procent” du mår bättre så ökar antalet procent positiva känslor. Det första som sker är att du successivt, en sak i taget, kan bli motiverad nog att flytta på handen, resa dig upp, knyta skorna, låta bli att sätta dig ner och fastna igen. Ju mindre deprimerad desto mer högfungerande blir du. Har du bara lite depression kvar så klarar du att arbeta, ringa vänner och föreslå att ses. Du vet att du inte vill vara ensam, men samtidigt är det fortfarande inte riktigt kul att göra nåt vanligtvis roligt. Det är som att hur lite deprimerad du än är så kommer det alltid ligga en blöt, deprimerad filt över den sista unsen av positiva känslor. Kärlek, nöje, njuta av vinden när du går ut, sexlust, matlust, lust. Inget sånt är närvarande. Du kan fortfarande njuta av en semla, men det är som att gå på ditt favoritmuseum i nästan totalt mörker. Du kan se utställningen, men det är för mörkt för att du ska kunna njuta av den. Du vet att semlan är god, men du kan inte riktigt känna det.

Det här är hur min depression ser ut. Och vet du vad, det finns åtminstone en fördel med den. De gånger som depressionen inte är närvarande så är livet helt fantastiskt. Jag minns första gången min depression försvann. Jag såg motorhuven på en bil som åkte förbi och bladen i trädkronan på ett träd på andra sidan gatan. Det var bland det vackraste jag sett.

Idag tar min depression paus. Jag var ute med hunden och jag blev inte irriterad när han dummade sig och vinden, luften kändes. Har du funderat över hur luften känns? Visst, den bara är där och den är det hela tiden, men när jag får en paus i depressionen så är den som din favorittårta är för dig. Helt fantastisk.

Observera att depression är olika för olika människor.

Har du frågor eller vill säga något så är du välkommen att göra det här nedan.

Hjärtligen,

Simon Vinokur, debattör