Månad: december 2019

Hur ligger det till egentligen: är det synd om de som spenderar sin tid åt att hota kvinnor, hata människor med andra rötter än de själva och att klanka ner på Greta Thunbergs engagemang eller är det synd om de som utsätts för dessa osäkra tangentbordskrigares felstavade attacker?

Behöver man förresten välja eller kan livet vara tungt för bägge parterna? Och hur långt borde man dra det? Var det synd om tyskarna och deras bundsförvanter som bidrog till folkmordet på judar och romer under Andra världskriget? Är det synd om våldtäktsmän?

Som struktur alltså. Attackera mig inte för den frågeställningen – jag har inte förringat brottet i sig eller offrets känslor och upplevelser.

Det kan inte vara meningen att människan ska vilja göra andra illa, det borde inte höra till. Om människan föds som ett blankt blad, vad är det då som leder till att en del människor sympatiserar med till exempel Sverigedemokraterna, misshandlar sina respektive eller förolämpar 16-åriga klimatkämpar i sociala medier?

En polsk judisk psykiater berättade att de nazityska bödlarna inte ångrade sig i efterhand. Att de inte kunde känna att det de gjort var fel, trots att de precis som de flesta andra förstod att mord är fel. Så om en person som gör hemska saker mot andra inte kan känna ånger, kan det då vara synd om dem för att de lever med hat från morgon till skutt i säng?

Det här är intressant av den enkla anledningen att den stora frågan är vem som i grund och botten bör klandras för all den skit som pågår både i Sverige, med högerpopulismen och seminazistiska riksdagspartier (i singular) och utomlands i allt från Norge och Danmark till USA, Polen, Ungern och Turkiet. Är det de som hatar eller de som har skapat hatarna? Och vilka är det?

Hur ser vi till att partier som Sverigedemokraterna inte bara dör ut utan dessutom aldrig återuppstår? För lära av historien verkar vara en klyscha vi kan drömma om men aldrig kan räkna med.

Betyder det här att vi är dömda att leva med öppet rasistiska partier och lydpartier som Moderaterna och Kristdemokraterna? Har vi nått en tipping point vad gäller odemokratiska och inhumana värderingar – och nu är det bara att invänta att den medelålders mannen (och en bunt kvinnor) dör ut så millenielsarna och snöflingorna tar över? Är runt 20 procent av de svenska röstberättigade så pass förstörda att de ofrånkomligen kommer sabba både sina egna liv och en hel drös andras?

Och kanske framförallt: kommer framtida generationer få veta att ”Nej, 2000-talets svenska rasistpartis sympatisörer kände ingen ånger – inte ens efter att de tillsammans med åtminstone två andra partier skapat precis den systemkollaps de skrikit sig hesa om hade skapats av oss andra”?

Vilka är det synd om? Hatarna eller de hatade?

Simon Vinokur, debattör

Omskärelse av pojkar i tidig ålder är inte ett medicinskt problem, trots några läkares personliga åsikter i frågan.

”Sukros som ges via munnen är en säker och effektiv metod som smärtlindring vid procedursmärta vid enstaka ingrepp på barn upp till ett års ålder”, konstaterar två forskningsrapporter som Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) skriver om på sin hemsida.

Det konstateras att ”de kliniska riktlinjerna för behandling och prevention av smärta i nyföddhetsperioden … bör utföras under smärtlindring med 30 procents sockerlösning i kombination med napp”, påpekar Svensk barnsmärtförening.

Enligt SBU framkom det att inom svensk neonatalvård använder 91 procent av neonatalavdelningarna 30 procent glukos i munnen som smärtlindring vid venpunktion. Det framgår också att det finns en internationell konsensus om kliniska rekommendationer om glukos som smärtlindring. I SBU:s kommentar kan man dessutom läsa att man i bägge översikterna drar slutsatsen att söta lösningar är en ”säker och effektiv metod som smärtlindring vid procedursmärta från enstaka ingrepp”.

De senaste veckorna har media exploderat i en slags antijudisk självpåtagen moral där allt från omskurna debattörer till debatterande läkare samt reportrar har uttryckt olika grader av avsky mot den judiska traditionen brit milah, omskärelse av pojkar på i regel åtta dagar, det vill säga i den ålder då det är som minst riskfyllt att utföra ingreppet, samt i den ålder då Statens beredning för medicinsk och social utvärdering anser det vara bäst lämpat att använda sig av sockerlösning som bedövningsmetod.

”Det riktar sig inte bara mot judar”, hörs en del läsares tankar. Det är inte antijudiskt, det är lika mycket antimuslimskt! Kanske inte det bästa försvaret för ens åsikter, men låt gå. För att inte gapa över för mycket har jag valt att fokusera den här texten på hur judisk omskärelse går till och agitera mot ett förbud mot brit milah. Orsaken att det är antijudiskt är dels den nära kopplingen till den antisemitiska retoriken kring judars påstådda grymhet mot barn samt att ett förbud mot omskärelse av pojkar sannolikt skulle omöjliggöra judiskt liv i Sverige.

På måndagen den 28 oktober rapporterade flera tidningar om att en judisk läkare som använde sig av sockerlösning för bedövning vid omskärelse på judiska pojkar utreds av Inspektionen för vård och omsorg (Ivo). ”Vår hållning är att man ska använda bedövning som injiceras med spruta efter att området bedövats med en salva eller kräm”, säger Zoltan Fülep som är tillsynsläkare på Ivo. ”Det som inte fungerar på vuxna fungerar inte på barn”, påstår han och låter som en läkarstudent innan dess första dag på utbildningen. Det behöver nog inte ens hänvisas till SBU för att konstatera att människokroppen inte påverkas av bedövning på samma sätt oavsett ålder. Dessutom rekommenderas det att man ger sockerlösning som smärtlindring vid injektioner.

Fülep tycker att de föreskrifter som Socialstyrelsen har gällande omskärelse är tydliga. Det kan man såklart tycka olika om. Det står under avsnittet ”Smärtlindring” i Socialstyrelsens föreskrifter och Allmänna råd om omskärelse av pojkar att ”lokalbedövning /bör/ användas med hänsyn till de risker som narkos medför i denna ålder”. I övrigt konstaterar Socialstyrelsen i samma avsnitt att Ytanestesi ”vanligen [innebär] en fullgod smärtlindring”.

Att påstå att Socialstyrelsen är tydlig vad gäller smärtlindring vid omskärelse av pojkar i tidig ålder är i minsta fall överdrivet. Den innehåller alltså en rekommendation och en allmän information. Icke att förglömma är att Socialstyrelsens föreskrifter och Allmänna råd om omskärelse av pojkar gavs ut 2001 emedan de forskningsrapporter som SBU hänvisar till är från 2010 och 2012.

Så hur kan en läkare idag, 2019, påstå att det är oförsvarbart att judar att låta omskära sina söner med ”endast” sockerlösning som bedövningsmetod, när den medicinska forskningen tydligt förespråkar den?

Ett högstatusyrke innebär inte att man är åsiktsneutral, men beklagligt nog för yrkestitlar ibland med sig en validitet som dessvärre ibland är fullkomligt oförtjänt.  

Simon Vinokur
Judisk debattör