Ungdomens tolerans, HBTQI+

Hur kommer det sig att så många av oss vuxna ser ner på barns och ungas åsikter, erfarenheter och engagemang – istället för att ta dem på allvar och lyssna på vad de har att säga? Klokhet och visdom är inte något som kommer med åren per automatik.

Hur kan så många människor ägna så stora delar av sina liv åt att vara ”mot” istället för att vara ”för” något? Det finns till och med sådana som helt ärligt har åsikter om vilka människor som borde få bli kära i andra människor – eller vilka de borde få bli kära i. Och så finns det sådana som stör sig på att det finns de som väljer att definiera sig på andra sätt än de själva definierar sig.

Tack och lov förändras världen och vad som kan verka underligt för en del vuxna verkar vara betydligt mer logiskt och acceptabelt för barn och unga. Det verkar som att tolerans till viss del kan vara en åldersfråga.  

Det finns de som tycker det är omänskligt av föräldrar att tillåta sina barn bli förälskade i annat än personer av motsatt kön – eller att det är genusforskningens fel att tjejer får klä sig som killar eller att killar får klä sig som tjejer. En del retar sig till och med på att flickor klär sig i blått och pojkar i rosa – eller att pojkar gråter och flickor säger ifrån. ”Riktiga pojkar gråter inte” och ”flickor ska synas men inte höras”. Det finns de som blir rosenrasande när en hen tar plats i debatten eller, gud förbjude, att killar som var tjejer förut eller tjejer som var killar förut öppnar munnen eller ens syns i offentligheten.

En del tycker att äktenskap mellan två personer av samma kön är något som ger dessa personer oproportionerliga fördelar gentemot heterosexuella, och det finns de som påstår att det är ett brott mot guds skapelse att vara hbtqi+. Vilket jag inte får ihop, med tanke på att gud sägs vara allsmäktig och omöjligen kan ha begått sådana misstag när han skapade oss. Om gud skapade människan så skapade han oss alla, oavsett vilka vi blir kära i. Med tanke på att det borde vara hädelse att påstå att gud gör misstag, så antar jag att de som påstår det hamnar i helvetet, medan de som har förmågan att älska eller modet och behovet av att omdefiniera sig hamnar där uppe? Vilket för övrigt verkligen verkar tråkigt, för alla bilder jag har sett från himmelen består av vita, till synes nyfrälsta män och kvinnor i vita klänningar som spelar harpa dygnet runt. Jag skulle få krupp efter bara några timmar. Tänk dig själv en harpkonsert där de som spelar aldrig har rört en harpa förut! Och var är mångfalden? Den goda maten? Musiken, konsten, segelbåtarna, klätterväggarna, barnen och husdjuren – och var tusan är mjölken och honungen som av någon underlig anledning borde finnas överallt. Visst, varm mjölk med honung passar utmärkt när man inte kan somna, men det problemet borde väl inte finnas i himlen?

Om allt som så många är ”mot” bara varit något som tycktes lite här och lite där så hade det nog varit mer störande än farligt, men det riktigt läskiga här är att det finns organisationer, partier och regimer som faktiskt aktivt verkar för att alla dessa människor och företeelser borde förbjudas, straffas, motarbetas och till och med utrotas. Och inte nödvändigtvis i den ordningen. Vi har till och med några här i Sverige – och åtminstone att av partierna sitter i riksdagen. Sverigedemokraterna.

Hur kommer det sig att så många av oss vuxna ser ner på barns och ungas åsikter, erfarenheter och engagemang – istället för att ta dem på allvar och lyssna på vad de har att säga? Klokhet och visdom är inte något som kommer med åren per automatik. ”När jag var ung …”, är en så vanlig fras att vi nog känner igen den allihop. Det är ett bakåtsträvande koncept att barn och unga ska anpassa sig efter hur det var när vi vuxna var unga och inte tvärtom. Det allra mesta i världen blir bättre och bättre. Så är det nu och så var det när vi var unga också. Vi får helt enkelt anpassa oss. Världen är inte vår och har aldrig varit det. Den har bara varit vår att förvalta tills nästa generation kommer och tar över vårt jobb, och om vi inte ens klarar av att se två flickor bli kära i varandra eller en pojke bli en flicka, då har vi långt större problem än de vi själva inbillar oss finns bland de unga.

Simon Vinokur,
Debattör