Tills alldeles nyligen så trodde jag att det var helt normalt att se fram emot att bli gammal och få dö en fridfull död. En död där man själv inte gjort något aktivt för att avsluta livet. Ungefär på samma sätt som man ser fram emot fredagen för att man då äntligen får gå hem och bara varva ner.
Det behöver såklart inte vara att bli just lastgammal som gäller. Även tanken på att råka bli ihjälkörd eller dö i ett terrorattentat lockar. Eller helt enkelt insjukna i någon allvarlig sjukdom som inte går att bota.
Jag skulle aldrig få för mig att medvetet hoppa framför en bil eller köra ihjäl mig med flit. Jag skulle aldrig ställa mig framför en coronasmittad person och be den nysa på mig eller resa till Afghanistan i hopp om att hamna i vägen för en bomb. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag skadat mina nära och kära genom att begå självmord.
När jag för en tid sedan berättade för en vän om min längtan efter att dö av ålder så förstod jag att den känslan inte är frisk. Man ska tydligen inte tycka att livet är så tungt att man önskar ett behagligt avslut på det. Inte när man är 40 år i varje fall. Vilket jag är.
”Har du pratat med någon om det?”, var min kompis respons – och när jag frågat runt lite i sociala medier (nej, det är inte världens mest vetenskapligt genomförda undersökning), så visade det sig att min vän hade rätt. Även om livet inte alltid är lätt så är tydligen den friska känslan att man ska vilja leva, om inte för alltid så åtminstone livet ut.
Mitt svar till min vän blev förresten ”nej, jag har inte pratat med någon om just detta”, men jag gissar att min önskan att slippa undan livet har något med min kroniska depression att göra. Den har varit betydligt djupare än så här. Jag har velat ta livet av mig, men av någon anledning har jag alltid ett sett till att undvika situationer där jag kunnat göra det. Jag har hållit mig borta från köket där knivarna finns, jag har gått mitt på tågperrongen om andan fallit på så att jag inte kunnat spontanhoppa och jag har bett läkare att aldrig skriva ut medicin jag skulle kunna använda för att begå självmord med.
Numera sker det väldigt sällan att självmordstankarna dyker upp, men med det sagt så kan jag ändå gå omkring och önska att något utom min egen kontroll gör att allt tar slut.
”Varför berättar han det här?”, finns det säkert några som undrar. ”Trist för honom”, liksom. Men nästan en femtedel av Sveriges befolkning har diagnostiserats med depression minst en gång i livet. Det innebär att det inte är helt orimligt att anta att du är en av dem. En av oss. Det innebär också att Sverige har ett enormt problem att ta tag i, för varje person som lider av depression är en kostnad, både ekonomiskt för staten, men även emotionellt för både den deprimerade och för dennes omgivning.
Helt säkert så har du pratat med kollegor och vänner som är på gränsen till att gå in i väggen. Med familj och patienter som är så nära att gå under av utmattning att ni vet att det kommer ske, men utan att ha någon möjlighet att förhindra det. För det finns inget preventivt system som slår in i det här läget. Någon hjälp får du inte förrän det är försent – och knappt ens då.
Det är sådan stor skillnad på till exempel ett brutet ben och på ett brutet psyke att man inte borde kunna se de två problemen som likvärdiga. Benet läker och du kommer sannolikt kunna återställas helt, men med depression och utmattningssyndrom så är risken överhängande att du aldrig kommer återgå till dina forna dagars glans.
Därför skriver jag det här. Jag vill visa upp en sida av svensken som det sällan pratas om och jag vill hoppas att rätt personer läser det här, så att något görs. Inte efter att det är försent utan åtminstone ett par meter dessförinnan.
Simon Vinokur
Krönikör