Hamas, hummus och Israel

Sen när kunde konflikter lösas genom att avgöra vem som började?

Nu bråkar de nere i Mellanöstern igen. Palestinska Hamas mot Israels regering. Och tvärtom. Men inte bara där, det bråkas även här. Det bråkas mellan judar, vilket är fullt normalt med tanke på det judiska talesättet ”sitter det fyra judar runt middagsbordet så finns där fem olika åsikter”, och så bråkas det mellan judar och palestinier. Och så bråkas det mellan antisemiter och judar och mellan pro-palestinier och pro-israeler.

Konflikten mellan Palestina och Israel är med andra ord rätt så internationell. Det innebär i praktiken att vad jag än skriver om konflikten så kommer jag få kritik av alla, åtminstone om jag gör det bra.

Konflikten är ju rätt så komplex, den har hållit på ett tag och vem som var där först eller vem som började bråka är inte säkerställt eftersom det beror på vem man frågar, men det är också irrelevant. Om man frågar mig. Vilket de flesta tenderar att inte göra, även om jag som jude ofta förväntas ta ställning i konflikten, och då helst mot Israel.

Jag menar att det är irrelevant för att nu finns Israel och landet kommer fortsätta finnas, och vem det än må ha varit som började bråka så håller de ju fortfarande på och målet är inte att lösa gåtan om vem som kom först utan målet är fred.  

Jag har judiska vänner och jag har palestinska vänner. Jag har kontakt med en del judar som okritiskt ställer sig bakom Israels politik gentemot Palestina och Hamas och jag har palestinska kontakter som är precis likadana fast mot Israel. Och ofta mot judar. Och sen har jag tack och lov vänner på bägge sidor som är kritiska mot konflikten och pro människor. Och alla vill ha fred.   

Det viktigt är att sätta fingret på vissa viktiga problem hos både Palestina och hos Israel. Israel är en demokrati, men har en väldigt höger regering som bland annat väljer att fortsätta bygga bosättningar och som slår tillbaka väldigt hårt när det sker nån form av attack mot landet och dess medborgare.

Palestina och Hamas å andra sidan är en islamistisk, totalitär stat. Våld mot kvinnor, hedersvåld, tvångsäktenskap, barnäktenskap med mera är enligt Amineh Kakabaveh (V) vanliga företeelser. Gazaremsan med Hamas i spetsen är även starkt hbtq-fientlig. Men inte bara det, Hamas vill dessutom utrota alla judar och förinta Israel som stat.    

Det här leder till att läget mellan staterna är låst. Nu senast sköt Hamas flera hundra raketer in i Israel och Israel flygbombade Gaza som svar.

Tillbaka till det där om att det är fred som är målet. Det finns många människor både i Israel och i Palestina som har insett att de har mycket gemensamt. Allt från hummus till dödade släktingar. Det har byggts gräsrotsorganisationer som till exempel driver gemensamma skolor, integrationsprojekt, Facebooksidor och mycket mer.

Det man vet är att medan många palestinier och israeler är rädda för varandra och deras ledare fortsätter bråka så dör folk. En del israeler växer upp och får höra hemska saker om palestinier och i Palestina så är antisemitism något statssanktionerat.

Jag har kommit fram till vad jag tror kommer leda till fred. Jag vägrar ta ställning mot endera parten. Jag vägrar säga att allt är Palestinas fel. Eller Israels. Jag tänker ta ställning för alla människor som dragits in i konflikten och jag tänker tro att det är så det kommer bli fred. En palestinier, en jude och två koppar te i taget.

Nån som är sugen på fika?

Foto: Lånad från JIPF

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.