Hur ligger det till egentligen: är det synd om de som spenderar sin tid åt att hota kvinnor, hata människor med andra rötter än de själva och att klanka ner på Greta Thunbergs engagemang eller är det synd om de som utsätts för dessa osäkra tangentbordskrigares felstavade attacker?
Behöver man förresten välja eller kan livet vara tungt för bägge parterna? Och hur långt borde man dra det? Var det synd om tyskarna och deras bundsförvanter som bidrog till folkmordet på judar och romer under Andra världskriget? Är det synd om våldtäktsmän?
Som struktur alltså. Attackera mig inte för den frågeställningen – jag har inte förringat brottet i sig eller offrets känslor och upplevelser.
Det kan inte vara meningen att människan ska vilja göra andra illa, det borde inte höra till. Om människan föds som ett blankt blad, vad är det då som leder till att en del människor sympatiserar med till exempel Sverigedemokraterna, misshandlar sina respektive eller förolämpar 16-åriga klimatkämpar i sociala medier?
En polsk judisk psykiater berättade att de nazityska bödlarna inte ångrade sig i efterhand. Att de inte kunde känna att det de gjort var fel, trots att de precis som de flesta andra förstod att mord är fel. Så om en person som gör hemska saker mot andra inte kan känna ånger, kan det då vara synd om dem för att de lever med hat från morgon till skutt i säng?
Det här är intressant av den enkla anledningen att den stora frågan är vem som i grund och botten bör klandras för all den skit som pågår både i Sverige, med högerpopulismen och seminazistiska riksdagspartier (i singular) och utomlands i allt från Norge och Danmark till USA, Polen, Ungern och Turkiet. Är det de som hatar eller de som har skapat hatarna? Och vilka är det?
Hur ser vi till att partier som Sverigedemokraterna inte bara dör ut utan dessutom aldrig återuppstår? För lära av historien verkar vara en klyscha vi kan drömma om men aldrig kan räkna med.
Betyder det här att vi är dömda att leva med öppet rasistiska partier och lydpartier som Moderaterna och Kristdemokraterna? Har vi nått en tipping point vad gäller odemokratiska och inhumana värderingar – och nu är det bara att invänta att den medelålders mannen (och en bunt kvinnor) dör ut så millenielsarna och snöflingorna tar över? Är runt 20 procent av de svenska röstberättigade så pass förstörda att de ofrånkomligen kommer sabba både sina egna liv och en hel drös andras?
Och kanske framförallt: kommer framtida generationer få veta att ”Nej, 2000-talets svenska rasistpartis sympatisörer kände ingen ånger – inte ens efter att de tillsammans med åtminstone två andra partier skapat precis den systemkollaps de skrikit sig hesa om hade skapats av oss andra”?
Vilka är det synd om? Hatarna eller de hatade?
Simon Vinokur, debattör
Det fanns enstaka ångerfulla nazisterna. Frank som hade General Gouvernement (Polen, något beskuret) som sitt kungadöme under kriget, var den ende som bad om ursäkt av alla de nazister som dömdes i den första Nürnbergs rättegång.
Vilka ska man tycka synd om? Kanske både sidor förtjänar medlidande men på olika sätt? Fast det är nog inte lätt för någorlunda normala människor att känna sig i bödlarnas känsloliv. Även bödlarnas in spe.
Är inte vi alla kollektivt ansvariga för det som händer? Vi lär av historien eller väljer att inte lära av historien, kanske inte förstå, hitta på förevändningar; men till slut är det alltid vi väljarna som bär ansvar för vilka tror på och vill se som makthavare.