Det här är Sverige

Hur ska jag berätta för mina framtida barn om hur vårt land såg ut på den tiden de ännu inte var födda?

Meningen med livet är att när det tar slut så ska ens barn vara stolta över hur man levt det. Det tror i varje fall jag. Jag är uppväxt med att inte skylla på andra, att inte skylla ifrån mig. Att inte säga att jag inget kunde göra.

Så det mitt Sverige gör är lite lätt hårddraget samma sak som det jag gör.

”Miryam, Moishe, mina kära barn. På min tid, långt innan ni föddes, då var vårt land känt för hur det tänkte och agerade kring människor och länder som av olika anledningar behövde vårt stöd. Sverige kallades för en humanitär stormakt världen över. Allt var naturligtvis inte bra då och mycket är bättre idag, men när det handlar om hur vi beter oss mot människor i behov av vårt skydd, av vår kärlek, då har det barkat åt skogen.

Min dotter, min son, ni vet hur viktigt det är att åtminstone försöka göra sådant som våra efterföljande kan vara stolta över, men nu är Sverige sjukt. Vi behöver ta hand om det, vi behöver försöka återgå till ett land där fascister, rasister och nazister inte är med och styr.

Vi behöver kämpa för att det som hände på 2010-talet inte ska hända igen.

Ja, Mirale (lilla Miryam på jiddisch), jag vet att jag berättat förut om vad som hände då och jag förstår att jag kan verka tjatig, men det är så jätteviktigt att vi inte glömmer vår historia – och ni har massor av historia att minnas. Er judiska, er svenska, litauiska, ungerska och polska.

Tack och lov riktade sig inte Sverige mot oss i första hand, inte den här gången, men det var andra som råkade illa ut. 2-åringar utvisades och flickan Buket som bara var 10 år var nära att utvisas till barnhem i Turkiet. Mängder av tonåringar och ungdomar deporterades till Afghanistan trots att det var ett av världens farligaste länder och trots att många av dem aldrig ens varit där.

Tonåringar som plötsligt blev 18 år för att en svensk myndighet bestämt sig för att kontrollera deras knän och tänder, som om rasbiologiska institutet fortfarande var aktivt. Tonåringar som tog livet av sig för att skräcken för, och hopplösheten i, att skickas till Afghanistan var så stor att de hellre dog här än försökte överleva där.

Barn och vuxna dog på Medelhavet för att Sverige och EU valde att inte se människovärdet i de som försökte ta sig hit med osäkra båtar och flytvästar fyllda av papper så de som bar dem skulle sjunka så snabbt som möjligt. Eller för att det helt enkelt var mer lönsamt så.

”Vi kan ju inte ta hand om alla”, upprepade politikerna som om de var papegojor instängda i en för liten bur, men i praktiken hjälpte vi nästan inga alls.

Barn och vuxna från andra länder som lyckades ta sig hit för att de tvingats fly från sina hemländer fick inte tillstånd att återförenas med sina familjer, för flera partier såg dem som mindre värda än oss andra och ville helst inte ha dem kvar. Till och med Socialdemokraterna som borde varit den politiska väktaren av mänskliga rättigheter drev förslag om hur Sverige skulle göra för att ta emot så få flyktingar som bara möjligt, hjälpa så få tiggande romer som möjligt och utvisa så många från andra länder som möjligt.

Moderater och Sverigedemokrater som tillsammans kämpade för att ta makten och för att ta sig dit skyllde på alla som levde på bidrag, alla som var sjuka, som var ”osvenska” eller hade ”fel” hudfärg eller religion.

Till och med svensk polis kritiserades med rätta för att syssla med rasprofilering. Det betyder till exempel att polisen stoppade människor som såg ”osvenska” ut oftare än de stoppade andra. Bara på grund av hudfärg, etnicitet, hårfärg eller i vilken förort de bodde.

Jag har alltid velat att ni ska kunna vara stolta över er pappa, men jag är inte så säker på att jag levt mitt liv på det sätt jag lär. Visst engagerade jag mig för de som deporterades, visst spred jag information, tog diskussionerna, skrev krönikor och debattariklar och var aldrig tyst. Men Sverige fortsatte ändå.

Det enda jag vet och kan känna mig trygg i är att ni nu är precis i den åldern där ni har den fantastiska möjligheten att tro på förändring och veta om att ni kan skapa den. Det enda jag vet är att jag känner mig tryggare för varje ny generation som vägrar vara tyst, vägrar låta oss äldre styra och ställa utan att få mothugg och utan att uppmärksamma oss på den skada vi gör.

Med er två i världen, Moishele (lilla Moishe på jiddisch) och Mirale, så kan saker och ting bara bli bättre. Glöm inte det och lyssna inte på dem som vill få er att tro annorlunda.”

Ungefär så skulle det låta tror jag, men har jag tur kommer min berättelse låta annorlunda. Vi kan ju fortfarande göra skillnad, eller hur?

Simon Vinokur,
Debattör

2 svar på ”Det här är Sverige”

  1. Tycker att detta stämmer helt och hållet överens med min livsinställning. Jag som goy som växt upp med anti sionistiska judar som hade överlevd det stora mörkret i min hemstad. Min hemstad som under min levnad förlorade 90.000 av sina judiska invånare däribland Anne Frank. Som fortfarande älskar den jiddische kulturen som fortfarande dominerar Amsterdams underhållnings tradition. Den kutur som fått en återupplevelse i USAs tv underhållning med serier som Seinfeld och Vänner.
    Samtidigt ondgör jag mig över mig själv och alla andra som älskar den jiddische kulturen men inte står för det. Samtidigt som jag är aktiv i min antisionistiska engagemang liksom alla mina judiska vänner och bekanta i Israel, USA, Nederländerna och Sverige. Varför kombinerar jag inte båda delarna liksom JVP i New York eller The Freedom Theatre i Jenin. I det tysta stödjer jag dom men mycket lite offentligt.
    Hur ska jag komma till rätta med detta?

    1. Hej Kick!

      Tack för att du tog dig tid och engagemang att kommentera min text. Själv är jag inte antisionist och förstår inte riktigt vad det är du menar när du skriver det i texten. Vad har sionism eller antisionism att göra med resten du skriver?

      Med vänliga hälsningar,
      Simon

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.