Månad: maj 2019

Den här debattartikeln fick jag publicerad i Metro 4 maj 2017, bilden, bildtexten och till viss del layouten är hämtad från den.

Det är upp till dig, Sveriges radio, bokmässan, Polisen, riksdagen, regeringen, Region Gotland och alla andra att säga ifrån, skriver Simon Vinokur.

Medan mina släktingar mördas på löpande band bakom mina ögonlock, om och om igen, ser jag mig omkring i samhället jag lever i och oroas. Oroas över att det som hände dem skulle kunna hända mig.

I Umeå tvingades Judiska föreningen lägga ner sin verksamhet på grund av bristande skydd från samhället. I Falun marscherade hundratals nazister på gatorna och på torget intill Stockholms stora synagoga tillåts rasister demonstrera.

Många som lever i Sverige har släktingar som råkat ut för nazism och antisemitism. Mormödrar, farföräldrar och kusiner som mördats under pogromer och i koncentrationsläger. Eller helt sonika skjutits eller våldtagits till döds nånstans där emellan. Min mormors far överlevde en pogrom i Polen i slutet av 1800-talet. Han och hans lite äldre bror skickades iväg av föräldrar som visste att de själva inte skulle överleva men som ville ge sina barn chansen att leva ett liv fullt av kärlek, skratt och gråt. 1941 skickades hans familj till Auschwitz av Ungern. Mormor överlevde, men inte hennes mamma eller systerdotter. De gasades ihjäl.

Alla känner till Förintelsen och en del har ett hum om pogromerna som pågick i Europa för runt 100 år sen, men jag berättar det här för jag vill att du ska veta varför jag känner som jag gör.

Varför jag inte oroar mig specifikt för antisemitiska organisationer utan framför allt för den undfallenhet jag ser från staten, polisen, kommunerna, medierna och från gemene man som inte säger ifrån när de hör någon säga något rasistiskt. Sverige månar så mycket om att inte ta ställning att det slår över till att bli vad min historia är full av, nämligen tystnad. Det är inte Sverigedemokraterna eller Nordiska motståndsrörelsen som gör att jag har en flyktplan för den dag jag inte längre är trygg i mitt land. Det som skrämmer mig är när nazister får tillstånd från polisen att demonstrera. När rasisterna tillåts demonstrera bredvid Stockholms stora synagoga eller centralt i Falun och när Region Gotland tillåter nazisterna att närvara vid Almedalsveckan för att de tror att ett nej är något odemokratiskt. Då blir jag orolig. Nazister som tillåts ställa ut på bokmässor och antirasister som inte får arbeta på Sveriges Radio under valrörelser för att SR är så rädda för att ha en åsikt att de hellre stöttar rasismen med sin tystnad.

I Sverige är vi tysta i en missriktad idé om respekt för alla människors rätt att få tycka vad de vill, även när varje outtalat ord är en spik i demokratins kista. Det är en farlig tidsålder då det är viktigare att fånga din röst än att stå upp för sina värderingar och säga ifrån mot nazister och rasister. Här och nu skapar jag och många av mina gelikar flyktplaner.

”Var ska jag fly” är en tanke som inte hör hemma i ett land med vad folk tror är en stark demokrati. Men här kommer det: en demokrati är byggd på ord. Så länge orden används på rätt sätt kommer demokratin att bestå, men används de på fel sätt kommer den att förgås. Det vet vi, för tystnaden har lagt sig över riken förut och tystnaden är varje människas potentiella dödsdom. Om inte du, Sveriges radio, bokmässan, Polisen, riksdagen, regeringen, Region Gotland och alla andra säger ifrån kommer det alltid finnas krafter som tjänar på din rädsla att ta ställning.

Simon Vinokur, judisk debattör

Pogrom

Pogrom är en våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp, ordet används i synnerhet om förföljelse av judar.

Den här debattartikeln fick jag publicerad i Metro 16 Dec 2016, bilden, bildtexten och till viss del layouten är hämtad från den.

Det är helt i sin ordning att skänka det där myntet som legat orört i fickan sedan en månad tillbaka, skriver Simon Vinokur.

Ibland känns det som att man hört och läst allt om de som tigger, men tänk om det inte är sant!

Simon Vinokur har pratat med människor som arbetar med tiggare från bland annat Rumänien. De romska migranterna firar i regel inte jul som vi i Sverige, vill man ändå ge en julklapp är det bäst att skänka en peng dagen innan de flesta tiggarna reser hem den 20 december, berättar han.

När de rumänska romerna började komma hit för några år sedan möttes de med misstänksamhet. Det rapporterades om att de var offer för trafficking och folk rekommenderades att inte hjälpa dem. Det visade sig snart att det var fel. De som hade kontakt med de som tigger började berätta om en annan verklighet; de var här på eget initiativ eftersom de inte kunde vara kvar hemma och samtidigt försörja sina familjer. De hade helt enkelt bättre möjligheter här i Sverige, tiggandes pengar och utsatta för hot och hat, spott och spe.

Så vi började skänka pengar och mat. Vi brydde oss om dem som tiggde. Vi pratade med dem, engagerade oss. Precis som när flyktingvågen sköljde över oss ansträngde vi oss och tog ansvar, men precis som när flyktingvågen kom vande sig människor vid situationen medan regering och riksdag började motarbeta de utsatta människorna.

Jag tror att vi inte klarar av att känna skuld så länge, att det är därför människan vänjer sig vid obehagliga företeelser. Vi orkar inte känna skam eller otillräcklighet för länge, så tiggarna vi passerar på väg in i affären eller på trottoaren i stan blev rekvisita i vår stressade vardag. Avhysningarna intensifierades och vi slutade se de som satt och tiggde, slutade ta oss tid att prata och hjälpa. När jag pratar med människor som arbetar med EU-migranterna berättar de att när vi var som mest engagerade brukade många tiggare få upp till 100 kronor en vinterdag. Ibland upp till 150 kronor, men sen berättar de hur de ser att romerna som tigger i dag inte får mer än 30–70 kronor om dagen. Pengarna räcker inte till att köpa varma kläder, de räcker knappt till att överleva eller till deras barn som de behövt lämna hemma, bland annat på grund av att de ofta inte får gå i skolan i Sverige. Så vad ska de göra?

Jag frågade även de som arbetar nära EU-migranterna om det är någon vits att lägga bara en krona eller två i en tiggares kopp. Hur stor skillnad gör det? No klyschor allowed. Och hur är det med julklappar till deras barn? Har de råd med klappar och hur är det med kläder för oss som vill skänka det? Vad behöver de mest och vad behöver de minst?

Svaret jag fick var att jo, en krona eller två gör skillnad. De sa att merparten av pengarna folk skänker är just enkronor. Det är alltså helt i sin ordning att skänka det där myntet som legat orört i fickan sedan en månad tillbaka.

Vad gäller klappar så firar de romska migranterna i regel inte jul som vi i Sverige utan det bästa sättet att hjälpa deras barn att få en god jul är att skänka till exempel en hundralapp dagen innan de flesta tiggarna reser hem den 20 december. “Pengarna lär gå till en julmiddag för en hel familj”, berättar de jag pratat med. Vad gäller kläder så är strumpor, underkläder, jackor och skor viktigast. Minst viktigt är helt enkelt sommarkläder.

Nu måste vi göra vad vi kan för att se och hjälpa de som tigger. Det är ju ändå jul snart, högtiden då Jesu födelse firas, mannen som delade bröd med de fattigaste. God jul, glad helg och glad chanukka!

Simon Vinokur

Om debatten

• Majoriteten av de som kommer till Sverige och tigger på gatorna är personer som redan är marginaliserade av samhället (även i sitt hemland). Många av dem är romer från Rumänien.

• Efter ett beslut från skolinspektionen i januari i år har EU-medborgare rätt till skolgång om de vistats i Sverige mer än tre månader utan fast försörjning och bedömts som papperslösa. Men alla kommuner erbjuder inte utbildning eftersom de tycker lagstiftningen är svårtolkad.

Stadsmissionen, Skolinspektionen, SVT, DN

Sen när kunde konflikter lösas genom att avgöra vem som började?

Nu bråkar de nere i Mellanöstern igen. Palestinska Hamas mot Israels regering. Och tvärtom. Men inte bara där, det bråkas även här. Det bråkas mellan judar, vilket är fullt normalt med tanke på det judiska talesättet ”sitter det fyra judar runt middagsbordet så finns där fem olika åsikter”, och så bråkas det mellan judar och palestinier. Och så bråkas det mellan antisemiter och judar och mellan pro-palestinier och pro-israeler.

Konflikten mellan Palestina och Israel är med andra ord rätt så internationell. Det innebär i praktiken att vad jag än skriver om konflikten så kommer jag få kritik av alla, åtminstone om jag gör det bra.

Konflikten är ju rätt så komplex, den har hållit på ett tag och vem som var där först eller vem som började bråka är inte säkerställt eftersom det beror på vem man frågar, men det är också irrelevant. Om man frågar mig. Vilket de flesta tenderar att inte göra, även om jag som jude ofta förväntas ta ställning i konflikten, och då helst mot Israel.

Jag menar att det är irrelevant för att nu finns Israel och landet kommer fortsätta finnas, och vem det än må ha varit som började bråka så håller de ju fortfarande på och målet är inte att lösa gåtan om vem som kom först utan målet är fred.  

Jag har judiska vänner och jag har palestinska vänner. Jag har kontakt med en del judar som okritiskt ställer sig bakom Israels politik gentemot Palestina och Hamas och jag har palestinska kontakter som är precis likadana fast mot Israel. Och ofta mot judar. Och sen har jag tack och lov vänner på bägge sidor som är kritiska mot konflikten och pro människor. Och alla vill ha fred.   

Det viktigt är att sätta fingret på vissa viktiga problem hos både Palestina och hos Israel. Israel är en demokrati, men har en väldigt höger regering som bland annat väljer att fortsätta bygga bosättningar och som slår tillbaka väldigt hårt när det sker nån form av attack mot landet och dess medborgare.

Palestina och Hamas å andra sidan är en islamistisk, totalitär stat. Våld mot kvinnor, hedersvåld, tvångsäktenskap, barnäktenskap med mera är enligt Amineh Kakabaveh (V) vanliga företeelser. Gazaremsan med Hamas i spetsen är även starkt hbtq-fientlig. Men inte bara det, Hamas vill dessutom utrota alla judar och förinta Israel som stat.    

Det här leder till att läget mellan staterna är låst. Nu senast sköt Hamas flera hundra raketer in i Israel och Israel flygbombade Gaza som svar.

Tillbaka till det där om att det är fred som är målet. Det finns många människor både i Israel och i Palestina som har insett att de har mycket gemensamt. Allt från hummus till dödade släktingar. Det har byggts gräsrotsorganisationer som till exempel driver gemensamma skolor, integrationsprojekt, Facebooksidor och mycket mer.

Det man vet är att medan många palestinier och israeler är rädda för varandra och deras ledare fortsätter bråka så dör folk. En del israeler växer upp och får höra hemska saker om palestinier och i Palestina så är antisemitism något statssanktionerat.

Jag har kommit fram till vad jag tror kommer leda till fred. Jag vägrar ta ställning mot endera parten. Jag vägrar säga att allt är Palestinas fel. Eller Israels. Jag tänker ta ställning för alla människor som dragits in i konflikten och jag tänker tro att det är så det kommer bli fred. En palestinier, en jude och två koppar te i taget.

Nån som är sugen på fika?

Foto: Lånad från JIPF

”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan.” Så står det på regeringens hemsida.

Är du en av de ungdomar med rötter i Afghanistan som flytt till Sverige från Mellanöstern? Då anses ditt liv vara oviktigt. Är du en av dem så inte bara uppmanas du att resa till Afghanistan, du till och med tvingas att göra det.

Är du svensk? Då är ditt liv så viktigt att du uppmanas att inte resa till Afghanistan. Inte ens på weekendsemester. Det är bra att vi har en myndighet som hjälper oss att hålla koll på omvärlden så vi inte kliver på FlyDubai och råkar hamna mitt i till exempel ett krig. Det vore ärligt talat hemskt att dö, kidnappas av Daesh eller tvingas till prostitution. Jag skulle inte vilja riskera det, varken för min egen del eller för mina barns del, om jag nu hade haft några.

”Varför är det så?”, kanske du undrar nu. Du vet ju att du själv inte bör resa dit, så varför skulle någon annan behöva göra det?

Frågan är relevant, men än så länge finns det inget bra svar på den. Samma land men två olika utgångslägen. Du kommer inte från Afghanistan medan de afghanska flyktingarna oftast inte heller gör det.

Det där blev fel, det skulle ju vara två olika situationer. Så vad är skillnaden mellan dig och en flykting med rötter i Afghanistan? En skillnad är att flyktingarna har massor med anledningar till att inte resa till Afghanistan, till exempel den att de löper stor risk att utsättas för en väldans massa saker som du inte skulle hinna utsättas för under en semestertripp. En annan är att du kan komma hem igen.

Jag kan förklara det lite tydligare. Låt oss säga att vi svenskar är maskar och de afghanska flyktingarna är kottar. Prostitution, halshuggning, Daesh, självmordsbombare och en massa annat hemskt är ekorrar. Sannolikheten att ekorren äter dig är inte särskilt stor medan kottarna ligger väldigt illa till.

Detta leder ofrånkomligt till frågan varför Sverige tar emot flyktingar. Gör vi det för att vi vill tjäna på det eller gör vi det för att hjälpa människor som behöver oss? Debatten har länge handlat om huruvida vi tjänar pengar på de som flyr, om vi behöver bli fler i Sverige för att klara av att ta hand om bland annat våra gamla och om de på något sätt kan bidra till att skapa ett bättre samhälle än vi lever i idag. Det politiska landskapet har flyttats allt mer åt rädslan att inte få tillräckligt många röster i nästa val och jag upplever att många av partierna tror att hårdare tag mot flyktingar är vad som ger röster. Sant eller ej återstår att se, men politik borde inte vara ett arbete för att bli den populäraste personen på balen utan om att presentera den ideologi som man en gång i tiden representerat. Sverigedemokraterna kommer så länge de finns att se finns se ner på invandrare och flyktingar, det är en del av deras grej, men de andra partierna, i synnerhet Socialdemokraterna, borde vilja hjälpa människor i nöd. Min morfar var sosse. Han träffade min mormor på ett flyktingboende där han arbetade och hon bodde. Jag tror inte att han hade gillat vad han sett idag om han hade levt.

Flyktingmottagande borde handla om att hjälpa, inte om att tjäna pengar. Om nån puttar omkull dig så lovar jag att hjälpa dig upp för att du behöver min hjälp och inte för att jag hoppas att du ger mig något i gengäld. Sverige är ett rikt land, vi har råd att hjälpa flyktingarna upp, för nån har puttat omkull dem och de behöver vår hjälp.

Simon Vinokur, debattör