Det är upp till dig, Sveriges radio, bokmässan, Polisen, riksdagen, regeringen, Region Gotland och alla andra att säga ifrån, skriver Simon Vinokur.
Medan mina släktingar mördas på löpande band bakom mina ögonlock, om och om igen, ser jag mig omkring i samhället jag lever i och oroas. Oroas över att det som hände dem skulle kunna hända mig.
I Umeå tvingades Judiska föreningen lägga ner sin verksamhet på grund av bristande skydd från samhället. I Falun marscherade hundratals nazister på gatorna och på torget intill Stockholms stora synagoga tillåts rasister demonstrera.
Många som lever i Sverige har släktingar som råkat ut för nazism och antisemitism. Mormödrar, farföräldrar och kusiner som mördats under pogromer och i koncentrationsläger. Eller helt sonika skjutits eller våldtagits till döds nånstans där emellan. Min mormors far överlevde en pogrom i Polen i slutet av 1800-talet. Han och hans lite äldre bror skickades iväg av föräldrar som visste att de själva inte skulle överleva men som ville ge sina barn chansen att leva ett liv fullt av kärlek, skratt och gråt. 1941 skickades hans familj till Auschwitz av Ungern. Mormor överlevde, men inte hennes mamma eller systerdotter. De gasades ihjäl.
Alla känner till Förintelsen och en del har ett hum om pogromerna som pågick i Europa för runt 100 år sen, men jag berättar det här för jag vill att du ska veta varför jag känner som jag gör.
Varför jag inte oroar mig specifikt för antisemitiska organisationer utan framför allt för den undfallenhet jag ser från staten, polisen, kommunerna, medierna och från gemene man som inte säger ifrån när de hör någon säga något rasistiskt. Sverige månar så mycket om att inte ta ställning att det slår över till att bli vad min historia är full av, nämligen tystnad. Det är inte Sverigedemokraterna eller Nordiska motståndsrörelsen som gör att jag har en flyktplan för den dag jag inte längre är trygg i mitt land. Det som skrämmer mig är när nazister får tillstånd från polisen att demonstrera. När rasisterna tillåts demonstrera bredvid Stockholms stora synagoga eller centralt i Falun och när Region Gotland tillåter nazisterna att närvara vid Almedalsveckan för att de tror att ett nej är något odemokratiskt. Då blir jag orolig. Nazister som tillåts ställa ut på bokmässor och antirasister som inte får arbeta på Sveriges Radio under valrörelser för att SR är så rädda för att ha en åsikt att de hellre stöttar rasismen med sin tystnad.
I Sverige är vi tysta i en missriktad idé om respekt för alla människors rätt att få tycka vad de vill, även när varje outtalat ord är en spik i demokratins kista. Det är en farlig tidsålder då det är viktigare att fånga din röst än att stå upp för sina värderingar och säga ifrån mot nazister och rasister. Här och nu skapar jag och många av mina gelikar flyktplaner.
”Var ska jag fly” är en tanke som inte hör hemma i ett land med vad folk tror är en stark demokrati. Men här kommer det: en demokrati är byggd på ord. Så länge orden används på rätt sätt kommer demokratin att bestå, men används de på fel sätt kommer den att förgås. Det vet vi, för tystnaden har lagt sig över riken förut och tystnaden är varje människas potentiella dödsdom. Om inte du, Sveriges radio, bokmässan, Polisen, riksdagen, regeringen, Region Gotland och alla andra säger ifrån kommer det alltid finnas krafter som tjänar på din rädsla att ta ställning.
Simon Vinokur, judisk debattör
Pogrom
Pogrom är en våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp, ordet används i synnerhet om förföljelse av judar.