Många judar organiserar sig, trots vetskapen om att de riskerar att skjutas och bombas.
En judisk flicka och hennes mamma som inte vågar anmäla en skola av rädsla för repressalier fick en antirasist att i en diskussion med mig kalla dem fega och gnälliga för att de inte anmäler och för att de inte går ut med sina namn i artikeln de medverkar i.
Detta är en debattartikel. Det är Simon Vinokur som har skrivit texten och som står för åsikterna i den. Simon är politiskt obunden.
Ibland känns det som att hur man än gör som jude så blir det fel. Min rädsla och sorg blandas med glödgad ilska och frustration när jag ser de äldre judarnas varningar slå in.
“Använd inte ordet rädsla, använd istället trauma om du nu ska skriva om hur vi känner det. Risken är annars överhängande att folk kommer uppfatta oss som fega.”
“Använd inte orden “dölja sig”, använd istället att “gömma sig”. Risken är annars överhängande att folk får vatten på sina kvarnar och tror att vi har en dold “judisk agenda”.”
“Är det verkligen bra att skriva om Judiska hemmet och deras säkerhetsrutiner, risken finns att fel personer läser artikeln och får reda på sånt som gör det lättare för dem att attackera våra gamla.”
Jag är trött på det här, innerligt trött, för vad vi än skriver eller säger så finns det en konspirationsteori som täcker in det.
Enligt antisemitismen så är judar fega men även krigshetsare. De är rika och smarta, de låg bakom Förintelsen och de är Israel och de är nazister. Enligt antisemitismen så är judar blodtörstiga och förintar palestinier, särskilt barn men även vuxna. De sägs äga bankerna och är ödlemänniskor från jordens innandöme. Vi judar är tydligen både kommunister och kapitalister samt ligger bakom homosexualiteten, porren, demokratin, televisionen, media och mångkulturen. För att inte tala om att judarna sägs låtsas vara offer för att få ta del av nån slags oförtjänta fördelar och så är vi gnälliga. Vad kan judar tycka och säga utan att bli anklagade för något?
Så jag vill säga, trots vetskapen om att vissa nu kommer se oss som blodtörstiga och beräknande, att många av oss judar kämpar. Vi kämpar för vår rätt att inte utsättas för judehat och är allt annat än fega.
Jag märker av att fler och fler judar i min närhet vågar säga ifrån och står upp mot antisemitismen, en del anonymt och en del i eget namn.
Många organiserar sig idag i församlingar för att kunna leva sin judiskhet på det sätt de önskar, trots vetskapen om att de riskerar att skjutas och bombas. Det finns massvis med judar som organiserar sig mot antisemitism, som driver fredsprojekt med och utan andra grupper, som skriver och skrivs om i media. En del bär judiska symboler på stan, trots vetskapen om att det högst sannolikt kommer leda till verbala och fysiska påhopp.
Även historiskt har judar kämpat. Under andra världskriget gjorde mängder av judar uppror mot mördarna. En del gav sina liv för att rädda barn från gaskamrarna, från svälten och skotten. Från rädslan och ångesten när gasen mördade de små. En del judar trotsade sin hunger, trotsade vetskapen om att de skulle dö om de gav bort de sista växande blåbären de hittat i ett hörn av staketet runt koncentrationslägren, men de gjorde det ändå som ett uppror mot risken att annars tappa sin mänsklighet och istället bli just ett offer utan möjlighet att påverka. Det finns så många sätt att kämpa på. En trotsig blick, en skänkt filt, ett leende mot någon som är på väg att gå under.
Familjen som inte vågar anmäla dotterns skola är inte feg, snarare tvärtom. Flickan går i en judisk skola i Stockholm vilket bara det kräver mod. Vi judar som kämpar, vi gör det inte för din rätt att ha synpunkter på hur vi går till väga eller vilka sätt som är rätt utan för vår rätt att existera som judar utan rädsla för vad du tycker, tänker och känner om oss.
Simon Vinokur, judisk debattör