Jag vet att jag är svensk, och jantelagen hit och jantelagen dit, men jag tänker faktiskt skryta lite. De senaste två åren har min kvalificerade gissning varit att Sverigedemokraterna skulle få mellan 16–18% i riksdagsvalet, och jag fick rätt. Det känns skönt att veta att min analytiska förmåga tycks vara intakt.
Dessvärre har jag också varit konsekvent i min analys att Sverigedemokraterna i sig inte innebär något riktigt stort hot mot varken majoritets- eller minoritetsbefolkningen så länge de inte får stöd av Alliansen.
Vad som skrämmer mig en aning just nu är att Alliansen, eller åtminstone delar av den, faktiskt överväger att samarbeta med SD, och den del som inte vill det tar inte tydligt avstånd från den del som gör det. Plötsligt är vi jättenära en regelrätt efterapning av historien.
Visst är det en gnutta otäckt att det politiska läge vi har idag, och har haft de senaste åren, påminner så mycket om hur Hitler och hans Nationalsocialister kom till makten. Eller tog makten, så som SD drömmer om att göra. Allt sånt där som att sprida raspropaganda, utse åtminstone en syndabock för alla problem som die Partei påstår att vi har, motarbeta kvinnors och mäns rättigheter, sabotera regeringsbildanden och vilja införa enorma förvaringscenter för asylsökande och annat löst folk. Att vilja förbjuda fri press, införa ”lojala” polischefer, tuta i folk att SD är den enda lösningen på alla påstådda och verkliga problem och att alla dessa problem beror på ett etablissemang de själva säger sig inte tillhöra, samt på muslimer, judar och en bunt samer och homosexuella.
Visste du förresten att Sverigedemokraterna aktivt motarbetar samernas rätt till sin egen kultur?
Förlåt, nu tappade jag tråden och det är lite det som gör hela den här situationen så extra obehaglig, nämligen det att saker och ting inte känns värre än att man kan komma av sig när man diskuterar ämnet.
Herregud, vi är ett steg från där Hitler var när han tog makten!
Jag menar, jag är själv fullt medveten om det, men ändå sitter jag här och skriver istället för att börja organisera en faktisk, vilande motståndsrörelse och politikerna, de svamlar om ditt och datt, men ändå är de flesta partiledare överens om sånt som tidigare var SD-politik. Moderaterna lyckas inte ens hålla sina egna led från att samarbeta med Hitler. Med Åkesson, förlåt. Jag rörde till det lite. Gissa om jag kommer få skit för det.
Det här är en del av faran med normalisering av odemokratiska åsikter och värderingar. Inte bara att det nu är ok att säga sånt som inte var ok förut, utan även att till och med vi som febrilt jobbar med att motverka i det här fallet Sverigedemokraterna inte tror på hotet från dem tillräckligt mycket för att organisera oss på ett sätt som riskerar att vara nödvändigt inom ett par år, enkom för att de borgerliga partierna bestämde sig för att försöka utnyttja SD i tron att de skulle kunna ha dem under kontroll.
Än så länge är Hitler 2.0 inte med i spelet, men Ulf Kristersson är farligt nära att ta på sig skurkrollen i framtidens historieböcker och det vi kan göra nu är mest att vänta och se om han är så förblindad av drömmar om makt att han bjuder upp Jimmie Åkesson till dans eller om han faktiskt besinnar sig och inser att demokratin är så viktig, även för honom, att han kommer till sans och försöker sig på ett samarbete demokratiska partier emellan.
”Du borde lära dig något mer jobb än dem du jobbat med hittills”, säger en judisk andragenerationare till mig när vi diskuterar mitt jobbsökande. ”Man vet aldrig när det kan komma till användning om vi måste ta oss härifrån”.
Simon Vinokur, judisk debattör