Simon Vinokur Debatt

Äntligen en statsminister som säger som det är. ”En sak ska vi vara väldigt klara över: vi ska aldrig tillbaka till 2015. Där kommer inte Sverige att hamna igen”, sade Löfven i en intervju i Dagens Nyheter häromdagen.

”Sverige kommer inte att ta emot lika många asylsökande nu som under flyktingkrisen i samband med Syrienkriget”, säger han.

Sverigedemokraterna har genom åren lyckats påverka Socialdemokraterna. Tack och lov. Inte nog med att Sverige inte tänker ta emot lika många flyktingar nu som då – vi vet det dessutom i förväg. Äntligen en regering som öppet och tydligt vågar begränsa asylrätten genom att i förväg avgöra hur många som kommer ha möjlighet att söka asyl här.

Och den där flyktingkrisen vi utsattes för förra gången är det faktiskt orimligt att vi ska utsättas för igen. Det var ju total systemkollaps då!

Ärligt talat: det är synd om oss som var tvungna att stå ut med flyktingarnas kris. Det är väl inte vår sak att påverkas av att människor i andra länder riskerar att mördas, våldtas, misshandlas eller bli sexslavar? Se bara på Finland under andra världskriget: det var minsann inga som flydde till Sverige då, bara för att vi råkade vara nära! Eller, jo, några få ungar tog vi ju emot. Ungefär 70 000. Men inga judiska eller romska flyktingar i varje fall, de var ju faktiskt tyskarnas ansvar. Trist för dem att de gasades, våldtogs och mördades, men seriöst: hur skulle det som hände där vara vårt ansvar?

Eller, i och för sig, några judiska ungar tog vi ju emot. 500 ungefär. Men inte några romer.  Skillnad på barn och barn redan då, så vi håller oss ändå till svenska traditioner nu. Men de var ju i varje fall inte muslimer! Eller, det är inte alla i Afghanistan som är muslimer, men det är väl sak samma: de får väl ta sin konflikt med talibanerna själva? Varför ska vi bry oss? Och de ensamkommande ungarna som flydde hit från Iran, Afghanistan och Pakistan: de är ju vuxna nu. Hem och slåss med er! Right? Det finns ju stenar att kasta på talibanerna, hur svårt kan det vara? Nn kanske till och med kan hitta en pistol. Du och jag hade mosat talibanerna om vi åkt dit. I varje fall hade jag det. Jag har spelat Call of Duty. Hur svårt kan det vara då?

Ge mig en sten!

Det var i varje fall hårt att vara svensk 2015. Allt fick ju stänga ner. Systembolaget fick slut på sprit, sjukhusen sköts i sank, läkarna var tvungna att fly landet. Vi hade ingen fungerande poliskår för snutarna var de första som mördades, människor slog sönder alla butiker i brist på mat och vatten. Kollektivtrafiken stod stilla och ni minns väl hur Stockholm såg ut före och efter? Våra pensionärer var tvungna att bygga upp allt med sina bara händer. Det är alltid de som åker på att bygga landet. De med barn fick gömma sig och de sina i skyddsrummen, alltmedan bomberna föll utanför. Jag minns en händelse extra väl: jag var på Arlanda när krisen satte in och mängder av svenskar försökte fly genom att hänga sig fast på SAS-plan som desperat lyfte från startfälten för att inte trampas sönder av alla miljontals stockholmare som såg flyget som deras sista väg bort härifrån.

Vi måste verkligen se till att inte hamna i samma hopplösa situation som 2015!

Statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Ann Linde, justitie- och migrationsminister Morgan Johansson med flera – vad i herrans namn är det för fel på er? Att så få flyktingar som möjligt når Sverige är inget att vara stolt över. Skäms på er! Sluta bete er som om ni vore sverigedemokrater. En gång i tiden var Sverige en humanitär stormakt. Det var vad vi var kända för utomlands. Inte som nu, när det bästa ni har att komma med är att avhumanisera afghaner och vräka ur er: ”vi ska aldrig tillbaka till 2015”.

Debattör,
Simon Vinokur
Obs! Jag anser att flyktingkrisen är flyktingarnas kris, inte vår. Och att ta emot så få flyktingar som vi gör nu är helt galet, vi behöver hjälpa fler.

Jag menar inte att klaga, men vädret är på tok för fint. Utom imorgon då det kommer vara för dåligt.

Mitt jobb är uselt betalt, men det är visserligen rätt kul, vilket gör det förvirrande svårt att avgöra om jag gillar det eller ej – vilket suger. En av mina Modesty Blaise tidningssidor som sitter runt mina dörrkarmar trillade ner härom dagen och jag glömde ta med ett viktigt klistermärke till min båt när jag var där sist.

Apropå min båt så gick motorn sönder i onsdags och jag trodde den skulle explodera – vilket den inte gjorde. Vilket suger, för hade den exploderat så hade jag nog fått ut pengar för båten på försäkringen. Nu måste jag istället betala för lagningen. Dessvärre blev det lite av en antiklimax, för motorn var tydligen inte trasig. Jag hade bara råkat sätta två olika sladdar på varandras plats, så startmotorn och generatorn gick på högvarv. Det kostade 800 kronor istället för 120 000 kronor, vilket en ny motor hade gått på. 800 kronor är ju jättebra, men det är jobbigt mycket för min nuvarande ekonomi. Min ekonomi suger förresten. Inte för att klaga, men den är skit. Eller, någorlunda skit. Men jag har i varje fall en båt – det är inte alla som har det. 

Min hund fick diarré nyligen. I min båt. På mina båtdynor. Nu är dynorna rena, men blixtlåsen var trasiga, så vi fick sprätta upp dem. Inte för att klaga, men det blir jobbigt att sy tillbaka dem.

Nu är det Prideveckan. Min miniboss på jobbet satte upp en Prideflagga i fläkten. Hur fint som helst. Inte för att klaga, men den fladdrade inte. Apropå jobbet så funkade inte tutan i min bil. Frustrerande. Jag körde dessutom på ett gupp så jag slog huvudet i taket. Min miniboss är inte liten och inte elak – vilket suger, för annars hade jag kunnat störa mig på henne, vilket hade gjort att jag kunnat klaga på henne med. Nu gör hon mig glad istället, vilket såklart inte är bra om jag hade velat vara irriterad på jobbet. Vilket jag inte vill. Vilket innebär att jag inte har något att klaga på gällande just detta. Vilket suger.

Apropå gupp så är det krig i Afghanistan. Det suger. Särskilt för de som bor där. Och för de som Sverige vill skicka dit. Fast nu deporterar inte Sverige folk dit längre. Vilket suger, eftersom det inte var Sveriges beslut. Inte för att det inte är bra att beslutet fattades, men det borde varit Sveriges beslut, inte Afghanistans. 

Jag menar inte att klaga, men jag önskar jag gjorde mer för de ensamkommande som fortfarande är kvar här. De flesta som bor i Sverige gör för lite för flyktingarna som finns här i landet. Vilket suger. Det som suger mest är att riksdagspartierna inte gör tillräckligt för flyktingarna här i landet. Men ingen här går utan ansvar. Inte du, inte jag. Vilket … suger? 

Jag köpte en meny på McDonalds på väg hem efter jobbet. Det visade sig att kall McDonaldsmat är ännu värre än varm. Min hund hade nog gillat maten, men han är dålig i magen och äter inte människomat. 

Inte för att klaga, men idag läste jag att Historiska museet vägrar lämna tillbaka samiska kvarlevor som staten har stulit från samiska gravar. Jag skäms inte å Sveriges vägnar, det är inte min sak att skämmas för vad andra gör eller inte gör, men är jag tyst så är jag en del av problemet – så jag klagar. 

”Man ska inte klaga”, brukar folk svara när man frågar dem hur de mår. Jag håller inte med om det. Man måste klaga ibland, annars vet ingen vad man varit med om – eller är med om, eller hur man mår. Om ingen klagar får ingen reda på vad som är fel. Om jag inte hade klagat så hade ingen fått reda på att motorn behövde lagas eller att lönerna borde vara bättre. Om ingen klagar kommer inget göras för klimatet, alla ensamkommande kommer deporteras, tutan i bilen kommer aldrig fungera, samernas kvarlevor lär aldrig begravas igen, hundens mage skulle fortsätta må uselt, Sveriges lagstiftare skulle fortsätta lagstifta mot fattiga, flyktingar, arbetslösa och aldrig laga bilvägarna så jag slipper slå huvudet i taket igen.

Om ingen klagar skulle människan fortfarande inte veta hur man gör eld, för ingen skulle veta att folk frös. 

Jag menar att klaga. Testa du med.

Debattör,
Simon Vinokur

Hur kommer det sig att så många av oss vuxna ser ner på barns och ungas åsikter, erfarenheter och engagemang – istället för att ta dem på allvar och lyssna på vad de har att säga? Klokhet och visdom är inte något som kommer med åren per automatik.

Hur kan så många människor ägna så stora delar av sina liv åt att vara ”mot” istället för att vara ”för” något? Det finns till och med sådana som helt ärligt har åsikter om vilka människor som borde få bli kära i andra människor – eller vilka de borde få bli kära i. Och så finns det sådana som stör sig på att det finns de som väljer att definiera sig på andra sätt än de själva definierar sig.

Tack och lov förändras världen och vad som kan verka underligt för en del vuxna verkar vara betydligt mer logiskt och acceptabelt för barn och unga. Det verkar som att tolerans till viss del kan vara en åldersfråga.  

Det finns de som tycker det är omänskligt av föräldrar att tillåta sina barn bli förälskade i annat än personer av motsatt kön – eller att det är genusforskningens fel att tjejer får klä sig som killar eller att killar får klä sig som tjejer. En del retar sig till och med på att flickor klär sig i blått och pojkar i rosa – eller att pojkar gråter och flickor säger ifrån. ”Riktiga pojkar gråter inte” och ”flickor ska synas men inte höras”. Det finns de som blir rosenrasande när en hen tar plats i debatten eller, gud förbjude, att killar som var tjejer förut eller tjejer som var killar förut öppnar munnen eller ens syns i offentligheten.

En del tycker att äktenskap mellan två personer av samma kön är något som ger dessa personer oproportionerliga fördelar gentemot heterosexuella, och det finns de som påstår att det är ett brott mot guds skapelse att vara hbtqi+. Vilket jag inte får ihop, med tanke på att gud sägs vara allsmäktig och omöjligen kan ha begått sådana misstag när han skapade oss. Om gud skapade människan så skapade han oss alla, oavsett vilka vi blir kära i. Med tanke på att det borde vara hädelse att påstå att gud gör misstag, så antar jag att de som påstår det hamnar i helvetet, medan de som har förmågan att älska eller modet och behovet av att omdefiniera sig hamnar där uppe? Vilket för övrigt verkligen verkar tråkigt, för alla bilder jag har sett från himmelen består av vita, till synes nyfrälsta män och kvinnor i vita klänningar som spelar harpa dygnet runt. Jag skulle få krupp efter bara några timmar. Tänk dig själv en harpkonsert där de som spelar aldrig har rört en harpa förut! Och var är mångfalden? Den goda maten? Musiken, konsten, segelbåtarna, klätterväggarna, barnen och husdjuren – och var tusan är mjölken och honungen som av någon underlig anledning borde finnas överallt. Visst, varm mjölk med honung passar utmärkt när man inte kan somna, men det problemet borde väl inte finnas i himlen?

Om allt som så många är ”mot” bara varit något som tycktes lite här och lite där så hade det nog varit mer störande än farligt, men det riktigt läskiga här är att det finns organisationer, partier och regimer som faktiskt aktivt verkar för att alla dessa människor och företeelser borde förbjudas, straffas, motarbetas och till och med utrotas. Och inte nödvändigtvis i den ordningen. Vi har till och med några här i Sverige – och åtminstone att av partierna sitter i riksdagen. Sverigedemokraterna.

Hur kommer det sig att så många av oss vuxna ser ner på barns och ungas åsikter, erfarenheter och engagemang – istället för att ta dem på allvar och lyssna på vad de har att säga? Klokhet och visdom är inte något som kommer med åren per automatik. ”När jag var ung …”, är en så vanlig fras att vi nog känner igen den allihop. Det är ett bakåtsträvande koncept att barn och unga ska anpassa sig efter hur det var när vi vuxna var unga och inte tvärtom. Det allra mesta i världen blir bättre och bättre. Så är det nu och så var det när vi var unga också. Vi får helt enkelt anpassa oss. Världen är inte vår och har aldrig varit det. Den har bara varit vår att förvalta tills nästa generation kommer och tar över vårt jobb, och om vi inte ens klarar av att se två flickor bli kära i varandra eller en pojke bli en flicka, då har vi långt större problem än de vi själva inbillar oss finns bland de unga.

Simon Vinokur,
Debattör

Foto: Emilio Morenatti /TT

Krönika först publicerad i Magasinet paragraf.

”Du behöver inte kunna simma, du kan delta ändå. Vi har säkerhetslinor, flytvästar, brandsläckare, första hjälpen-lådor, vana båtägare och dessutom kan våra båtar inte välta. De är byggda så. Köl ner, mast upp. Och vet du vad, ingen har ramlat av min båt under hela den tid jag har seglat. Ingen. På 16 år! Du kommer älska det. Följ med!”.

Jag startade och var drivande i båtklubben Integrationssegling i fyra år. En fantastisk förening vars syfte var att inkludera ointegrerade invandrare och nyanlända i svenskt båtliv och att integrera dessa grupper och svenskar med varandra.

Föreningen hade till och med en aktivitet där familjer med barn på mellan sex och tretton år seglade en skuta tillsammans. Samma där såklart. ”Ni kommer behöva kämpa för att trilla i. Flytvästar, kunnig besättning, bla bla bla!”.

Och folk följde med. Till och med de som tagit sig över Medelhavet med båt, om man nu kan kalla de sjöodugliga gummibåtarna med osäkra gamla motorer för båtar.

Visste du att en del av flytvästarna de använder är fyllda med papper? Fattar du? Fyllda. Med papper! Det händer till och med att flyktingsmugglarna kastar småbarn i vattnet, för att de stör. Eller vad nu anledningen är.

Folk följde med oss för våra utflykter var säkra och framförallt kunde de välja. Havet var lika säkert som land. De hade inget att förlora.

För vem i hela fridens namn sätter sig och sina barn i en båt om det finns ett bättre och säkrare alternativ? Seriöst? ”Välkommen ombord! Vår olycksstatistik är lite halvdålig, 19 000 drunknade på ett par år, men det får ni leva med. Slå er ner, håll i era barn och kör försiktigt!”.

Över 19 000 drunknade människor i Medelhavet, enligt UNHCR. Mellan 2014-2019. Det är mer än alla invånare i Kiruna. Visserligen ska Kiruna flyttas på om jag förstått det rätt, för att staden är på väg att gå under – men det är ändå inte riktigt samma sak som att alla som bor där bestämmer sig för att ta en tur till Torneträsk, åka ut med en massa båtar med hål i botten och drunkna.

Minns du Estoniakatastrofen? 852 personer dog. Fruktansvärt. 852 personer. En katastrof. Jag bjuder på perspektivet.

Det är inte så konstigt att flyktingarna tar risken. ”Ingen sätter sina barn i en båt om inte havet är säkrare än land”, skrev den brittiska poeten Warsan Shire.

Och här i Sverige talar Socialdemokraterna om att vi inte ska vara en ”magnet för asylsökande”. Som om det skulle leda till att flyktingar inte behöver fly. Som om de som satte sig i en sådan där båt gjorde det för att det är lite bättre här än det är där.

Som om flyktingkrisen, alltså den kris som flyktingarna upplever på sina vägar över berg och hav, över beväpnade gränser, förbi gränspoliser och taggtrådsstängsel, på något magiskt sätt skulle försvinna om Sverige bara blev oattraktivt nog.

Samma sorts signalpolitik som Sverigedemokraterna fick så mycket kritik för när de reste söderut för att dela ut lappar till sådana som SD inte vill se här. Vi har hybris som tror att det är det svenska samhället som gör att människor flyr för sina liv. Som om vi vore en morot framför en åsna.

Jag har alltså seglat i ungefär 17 år nu och en återkommande fundering från svenska föräldrar som ska med mig ut är om seglingsvästarna är säkra nog eller om det faktiskt skulle behövas sådana där orange livvästar. Sådana som vrider barnet åt rätt håll om de trillar i vattnet. Så de inte drunknar.

Vad hade du gjort om du haft barn och utflykten ni skulle åka på visade sig vara ombord på en uppenbart osäker båt med risig motor och alltför många till personer ombord, ut på öppet hav? Hade du tagit med dig ditt barn? Hade du själv fullföljt utflykten eller hade det känts ”lite väl osäkert, men kanske nästa gång”? ”Keep in touch”, liksom?

Det är direkt omoraliskt och inhumant av Sverige att behandla flyktingar som människor som flyr för att de tycker det är kul att resa utomlands och som om hela problemet försvinner i tomma luften om vi bara ser till att begränsa asylrätten så mycket att ingen lyckas komma hit.

Tills för några år sen kunde man tydligt skilja de främlingsfientliga partierna från de humana partierna. Idag är det svårare. Socialdemokraterna, hur sjutton lyckades ni byta sida så monumentalt? Min socialdemokratiska morfar hade vridit sig i sin grav. Skäms på er!

Källor:
Flytvästar med papper: 
http://www.learnify.se/learnifyer/ObjectResources/d0192958-6781-4ae8-8837-ef6b33f4274f/index.html

Integrationssegling: 
http://integrationssegling.se/

Barn i vattnet: https://sverigesradio.se/artikel/6146439

Antal döda eller försvunna: https://data2.unhcr.org/en/situations/mediterranean

Citatet från Warsan Shire: 
https://www.facebook.com/watch/?v=640756450021707

”Magnet för asylsökande”: 
https://www.facebook.com/srekot/videos/2799072450361582/

SD om att Sverige inte vill ta emot fler: 
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/akesson-sd-vid-grekiska-gransen-sverige-ar-fullt

Nu är det banne mig dags att sätta samerna på kartan. Eller borde vi ta bort dem från den istället?

Jag läste en Kalle Anka-serie häromdagen, apropå kartor. Joakim von Anka, Kalle och knattarna var på äventyr, troligtvis letandes efter en skatt i någon exotisk del av världen, full av underliga halvnakna folkslag med fyrkantiga huvuden och omedvetna om värdet på de små guldplupparna, örterna eller vad nu skatten kan ha bestått av. Av någon anledning råkar alltid urbefolkningar illa ut i Kalle Ankas fantastiska värld. Enorma översvämningar, turistnäringar, exploaterade naturresurser. Tur ändå att det bara är sagor och att sådant inte händer på riktigt.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att delar av ankornas karta var vit. Alltså tom på information. Ni som spelar data- eller telefonspel vet vad jag menar. Och ni som faktiskt lyssnade på lektionerna i grundskolan.

Hade det varit bättre om Sapmi varit en vit fläck på Google Maps, eller borde Sverige kunna samexistera med samerna? Hur svårt kan det vara?

Med det sagt så skulle jag vilja berätta om min segelbåt. Den är nästan tio meter lång, drygt en och en halv meter djup och har en solpanel, några marinbatterier samt ett gäng saker som drar el, bland annat lampor, lanternor, musikstereo, plotter, kylskåp och ekolod.

Jag måste anpassa elförbrukningen ombord efter effekten på solpanelen samt storleken på min batteribank. Vill jag ha mer el så måste jag antingen skaffa fler solpaneler eller förbättra den jag har. Jag kan inte bygga ut och ha solceller på fler platser än jag har nu, för det blir för opraktiskt. Så ett alternativ kvarstår.

Sverige borde fungera på samma sätt, men debatten verkar främst handla om att vi måste producera tillräckligt mycket ren energi för att vi ska kunna konsumera lika mycket av den som vi gör idag – och mer!

Det här sättet att tänka på är både bakvänt och ett direkt hot mot exempelvis samisk rennäring och kultur. För att leva upp till den önskade elproduktionen så behöver den ständigt byggas ut– och det gör vi bland annat genom väldiga vindkraftsanläggningar i renbetesområdena. Om Sverige måste ödelägga samisk land och rubba livet för natur och människor för att vi svenskar ska kunna använda el i den mängd vi vill så kanske det är läge att anpassa elförbrukningen efter elproduktionen vi redan har. Och vill vi ha mer el så får vi utveckla de kraftverk vi har istället för att bygga ut fler.

Vi lever lyxliv i Sverige idag. Jag menar inte lyxliv som i att alla äter oxfilé och kaviar varje kväll och tar helikoptern till det privata gymmet i flygeln på andra sidan tomten. Jag menar lyxliv som i att väldigt få av oss dör av sjukdomar som går att vaccinera bort, nästan alla av oss har tillgång till rent vatten både till tvagning, dryck och matlagning. Eluttag finns överallt och vi har tillgång till nästan gratis sjukvård. Vi lever privilegierade liv som inte alla i världen kan leva.

Vi använder redan mer av jordens resurser än som faktiskt finns tillgängligt, så enda sättet att jämna ut levnadsstandarden för alla människor på jorden är helt enkelt att vi saktar ner lite. Både bildligt och bokstavligt. Strunta i att köpa den där nya brödrosten bara för att den har fem extrafunktioner. Är den du har i fel färg? Måla om den – allt behöver inte se nytt ut! 

Och då är vi dessutom tillbaka på rutan om att anpassa sig efter rådande omständigheter och om vita fläckar på kartan. En del av Sveriges mark är helt enkelt inte till för att svensken ska få slösa ännu mer på el.  Vi ska anpassa oss, inte samerna och renarna.

Känns det jobbigt att läsa? Kanske särskilt för dig som är svensk och lever på mark där renar strövar fritt? Jag förstår det, för du fattade inte beslutet att flytta dit där du bor, det gjorde nog något tidigare led i din släkt. Inte särskilt många av oss var med på den tiden då Sverige, Norge, Danmark och Ryssland började beskatta samerna. Vi var troligtvis inte med på den tiden då Sverige tvångsförflyttade nordsamerna in i sydsamiska områden. Vi levde sannolikt inte på den tiden då skogssamer tvingades välja mellan att bli nybyggare på sina gamla skatteland eller få tiggarbrev och deras barn omhändertogs för att assimileras in i den svenska majoritetskulturen. Vi var inte rasbiologer. Ingen av oss var personligen egentligen anledningen till att det var så viktigt att filmen Sameblod fick så stor spridning. Allt det är historia. Eller?

Du har all rätt att uppleva min krönika som irriterande nonchalant och ärligt talat uselt jobbig. Men sorry to say, du måste ta dig i kragen och inse att du är en av de som behöver fundera över hur du lever ditt liv, för Sapmi är inte längre en vit fläck på kartan. Ankorna har tagit sig igenom den outforskade delen av kartan och hittat skatten. Frågan är bara hur vi väljer att hantera det nu.

Simon Vinokur
Judisk krönikör

Sedan 1977 har det funnits varningstexter på cigarettpaket i Sverige. Det är verkligen inte orimligt att kräva av företag vars produkter går ut på att mer eller mindre ta död på sina användare att de ska informera sina kunder om fördelen med att inte använda dem.

Tro dock inte att du slipper undan att dö av hjärtsjukdomar bara för att du inte röker. Det hade varit på tok för enkelt. Om man redan har en hjärtsjukdom så går det nästan dubbelt så bra att dö av den om man är ensam, åtminstone om man ska tro en dansk undersökning från 2018 som gjorts i ämnet.

”Forskning har visat att ensamheten, att bo ensam och ha svaga sociala band, är lika dåligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen”, säger Robin Hewings som är talesperson för den brittiska organisationen Campaign to end loneliness. – ”Det ökar risken för en för tidig död med 26 procent. (Länk)

Ungefär 300 000 personer i Sverige beräknas vara socialt isolerade enligt SCB. Det är drygt tre procent av Sveriges befolkning. Det finns olika definitioner på ensamhet. Man kan liksom vara mer eller mindre ensam, såklart. Riktigt jävla ensamma är framförallt äldre på 85 år och uppåt. Av dem är åtta procent av befolkningen ”höggradigt socialt isolerade”, medan det i yngre åldrar är två procent.

Det är ganska jämnt fördelat mellan män och kvinnor när det gäller social isolation, även om män tenderar att vara lite ensammare än kvinnor. Är man mellan 55-64 år är däremot mer än dubbelt så många män som kvinnor ensamma. En teori om varför det är så är att när par separerar så är det vanligare att parets barn bor hos mamman. En annan möjlig förklaring är att män håller sina känslor inom sig och är sämre på att vårda sociala nätverk. (länk)

Jag har pratat med folk jag aldrig trott skulle känna sig ensamma. Lite som jag tror att folks bild av mig är. Jag är oerhört social, har inget problem att prata med vem som helst, var som helst. Jag har vänner, kollegor och bekanta. Jag har flera hundra vänner på Facebook, jag ordnar sociala integrationsaktiviteter och kopplar ihop andra som har någon de vill lära känna bättre. Men jag känner mig ensam. Så mycket att det påverkar hur jag mår. Jag kan till och med känna mig ensam när jag umgås med vänner och när jag pratar med min släkt. Tydligen kan man till och med känna sig ensam när man har barn som lever hos en.

Det visar på hur komplex känslan av ensamhet kan vara – och förklara hur det kan vara så vanligt att människor är eller känner sig socialt isolerade.

Är det här något som ska få fortgå – och kanske ännu viktigare, vems är felet? Den ensammas eller det allmännas? Finns det sätt att lösa problemet med ensamhet utan att lägga ansvaret på den som lider av problemet och på de som av olika anledningar låter hen lida vidare? Svaret är ofrånkomligen ”ja”. Det måste det vara.

Vi har institutioner som ska hjälpa folk att hitta jobb (vilket går sådär, men det är ett ämne för en annan krönika), vi har institutioner som ska hjälpa folk som blir sjuka – vilket går sådär det med – och vi har institutioner som ska bidra till bland annat språkinlärning, med att hjälpa utsatta kvinnor, att bota fysiskt och psykiskt sjuka och mycket mer. Men vi har ingen motsvarighet för sådana som är ensamma. Det ansvaret har hamnat hos civilsamhället. Eller ännu värre: på den socialt isolerade. Till och med på den höggradigt socialt isolerade äldre pensionären som lever på ett äldreboende någonstans i Sverige, utan vänner eller familj som hälsar på.

”Känner du dig ensam”, skulle det kunna stå på ett fint, rosa kuvert som sin vana trogen dimper ner i alla svenska brevlådor i oktober varje år. Eller september. September funkar bra det med. Till skillnad från Pensionsmyndighetens orange kuvert så skulle folk bli glada när de kommer hem och får se det rosa kuvertet lysa upp hallmattan. Tänk dig mannen i Karl-Bertil Jonssons julafton som får ett exemplar av Jean-Paul Sartres Les Mots. Lite så, men till skillnad från de fattiga stackarna som får paket av Karl-Bertil och blir glada för att någon tänker på dem och inte för vad de faktiskt får i klapparna så kommer svenskarna att bli glada framförallt för innehållet i kuvertet.

Brevet skulle kunna innehålla information om massor med nyttigheter. Information om var man kan hitta terapeuter i närheten av där man bor, vad det finns för olika ideella föreningar i krokarna och hur man gör för att gå med i dem. Man skulle kunna skapa listor på katthem och förskolor som gärna skulle vilja ”låna” ett par gamlingar till och från samt informera om kurser där man kan lära sig om till exempel sociala medier eller om hur videolänkar fungerar.

Det rosa kuvertet skulle kunna vara proppfullt av sådant man kan behöva veta för att bryta sin isolering. Man kanske skulle kunna skriva in sig på Isoleringsförmedlingen? Eller varför inte döpa den till Kontaktkassan? En statlig myndighet vars syfte skulle vara att fokusera sina muskler på varje ensam person som behöver den.

Oavsett hur ensamheten kommer botas så är det något som behöver göras snabbt. Inte bara för att varje ensam dag är en ensam dag för mycket, utan även för att samhället förlorar stora summor pengar på det. Varje år.

Så nu tänker jag vänta på att ett rosa kuvert dimper ner på min hallmatta inom en snar framtid. Det kan väl inte ta så lång tid att skapa myndigheten Isoleringsverket?

Simon Vinokur,
Debattör

---

Hur ska jag berätta för mina framtida barn om hur vårt land såg ut på den tiden de ännu inte var födda?

Meningen med livet är att när det tar slut så ska ens barn vara stolta över hur man levt det. Det tror i varje fall jag. Jag är uppväxt med att inte skylla på andra, att inte skylla ifrån mig. Att inte säga att jag inget kunde göra.

Så det mitt Sverige gör är lite lätt hårddraget samma sak som det jag gör.

”Miryam, Moishe, mina kära barn. På min tid, långt innan ni föddes, då var vårt land känt för hur det tänkte och agerade kring människor och länder som av olika anledningar behövde vårt stöd. Sverige kallades för en humanitär stormakt världen över. Allt var naturligtvis inte bra då och mycket är bättre idag, men när det handlar om hur vi beter oss mot människor i behov av vårt skydd, av vår kärlek, då har det barkat åt skogen.

Min dotter, min son, ni vet hur viktigt det är att åtminstone försöka göra sådant som våra efterföljande kan vara stolta över, men nu är Sverige sjukt. Vi behöver ta hand om det, vi behöver försöka återgå till ett land där fascister, rasister och nazister inte är med och styr.

Vi behöver kämpa för att det som hände på 2010-talet inte ska hända igen.

Ja, Mirale (lilla Miryam på jiddisch), jag vet att jag berättat förut om vad som hände då och jag förstår att jag kan verka tjatig, men det är så jätteviktigt att vi inte glömmer vår historia – och ni har massor av historia att minnas. Er judiska, er svenska, litauiska, ungerska och polska.

Tack och lov riktade sig inte Sverige mot oss i första hand, inte den här gången, men det var andra som råkade illa ut. 2-åringar utvisades och flickan Buket som bara var 10 år var nära att utvisas till barnhem i Turkiet. Mängder av tonåringar och ungdomar deporterades till Afghanistan trots att det var ett av världens farligaste länder och trots att många av dem aldrig ens varit där.

Tonåringar som plötsligt blev 18 år för att en svensk myndighet bestämt sig för att kontrollera deras knän och tänder, som om rasbiologiska institutet fortfarande var aktivt. Tonåringar som tog livet av sig för att skräcken för, och hopplösheten i, att skickas till Afghanistan var så stor att de hellre dog här än försökte överleva där.

Barn och vuxna dog på Medelhavet för att Sverige och EU valde att inte se människovärdet i de som försökte ta sig hit med osäkra båtar och flytvästar fyllda av papper så de som bar dem skulle sjunka så snabbt som möjligt. Eller för att det helt enkelt var mer lönsamt så.

”Vi kan ju inte ta hand om alla”, upprepade politikerna som om de var papegojor instängda i en för liten bur, men i praktiken hjälpte vi nästan inga alls.

Barn och vuxna från andra länder som lyckades ta sig hit för att de tvingats fly från sina hemländer fick inte tillstånd att återförenas med sina familjer, för flera partier såg dem som mindre värda än oss andra och ville helst inte ha dem kvar. Till och med Socialdemokraterna som borde varit den politiska väktaren av mänskliga rättigheter drev förslag om hur Sverige skulle göra för att ta emot så få flyktingar som bara möjligt, hjälpa så få tiggande romer som möjligt och utvisa så många från andra länder som möjligt.

Moderater och Sverigedemokrater som tillsammans kämpade för att ta makten och för att ta sig dit skyllde på alla som levde på bidrag, alla som var sjuka, som var ”osvenska” eller hade ”fel” hudfärg eller religion.

Till och med svensk polis kritiserades med rätta för att syssla med rasprofilering. Det betyder till exempel att polisen stoppade människor som såg ”osvenska” ut oftare än de stoppade andra. Bara på grund av hudfärg, etnicitet, hårfärg eller i vilken förort de bodde.

Jag har alltid velat att ni ska kunna vara stolta över er pappa, men jag är inte så säker på att jag levt mitt liv på det sätt jag lär. Visst engagerade jag mig för de som deporterades, visst spred jag information, tog diskussionerna, skrev krönikor och debattariklar och var aldrig tyst. Men Sverige fortsatte ändå.

Det enda jag vet och kan känna mig trygg i är att ni nu är precis i den åldern där ni har den fantastiska möjligheten att tro på förändring och veta om att ni kan skapa den. Det enda jag vet är att jag känner mig tryggare för varje ny generation som vägrar vara tyst, vägrar låta oss äldre styra och ställa utan att få mothugg och utan att uppmärksamma oss på den skada vi gör.

Med er två i världen, Moishele (lilla Moishe på jiddisch) och Mirale, så kan saker och ting bara bli bättre. Glöm inte det och lyssna inte på dem som vill få er att tro annorlunda.”

Ungefär så skulle det låta tror jag, men har jag tur kommer min berättelse låta annorlunda. Vi kan ju fortfarande göra skillnad, eller hur?

Simon Vinokur,
Debattör

Tills alldeles nyligen så trodde jag att det var helt normalt att se fram emot att bli gammal och få dö en fridfull död. En död där man själv inte gjort något aktivt för att avsluta livet. Ungefär på samma sätt som man ser fram emot fredagen för att man då äntligen får gå hem och bara varva ner.

Det behöver såklart inte vara att bli just lastgammal som gäller. Även tanken på att råka bli ihjälkörd eller dö i ett terrorattentat lockar. Eller helt enkelt insjukna i någon allvarlig sjukdom som inte går att bota.

Jag skulle aldrig få för mig att medvetet hoppa framför en bil eller köra ihjäl mig med flit. Jag skulle aldrig ställa mig framför en coronasmittad person och be den nysa på mig eller resa till Afghanistan i hopp om att hamna i vägen för en bomb. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag skadat mina nära och kära genom att begå självmord.

När jag för en tid sedan berättade för en vän om min längtan efter att dö av ålder så förstod jag att den känslan inte är frisk. Man ska tydligen inte tycka att livet är så tungt att man önskar ett behagligt avslut på det. Inte när man är 40 år i varje fall. Vilket jag är.

”Har du pratat med någon om det?”, var min kompis respons – och när jag frågat runt lite i sociala medier (nej, det är inte världens mest vetenskapligt genomförda undersökning), så visade det sig att min vän hade rätt. Även om livet inte alltid är lätt så är tydligen den friska känslan att man ska vilja leva, om inte för alltid så åtminstone livet ut.  

Mitt svar till min vän blev förresten ”nej, jag har inte pratat med någon om just detta”, men jag gissar att min önskan att slippa undan livet har något med min kroniska depression att göra. Den har varit betydligt djupare än så här. Jag har velat ta livet av mig, men av någon anledning har jag alltid ett sett till att undvika situationer där jag kunnat göra det. Jag har hållit mig borta från köket där knivarna finns, jag har gått mitt på tågperrongen om andan fallit på så att jag inte kunnat spontanhoppa och jag har bett läkare att aldrig skriva ut medicin jag skulle kunna använda för att begå självmord med. 

Numera sker det väldigt sällan att självmordstankarna dyker upp, men med det sagt så kan jag ändå gå omkring och önska att något utom min egen kontroll gör att allt tar slut.

”Varför berättar han det här?”, finns det säkert några som undrar. ”Trist för honom”, liksom. Men nästan en femtedel av Sveriges befolkning har diagnostiserats med depression minst en gång i livet. Det innebär att det inte är helt orimligt att anta att du är en av dem. En av oss. Det innebär också att Sverige har ett enormt problem att ta tag i, för varje person som lider av depression är en kostnad, både ekonomiskt för staten, men även emotionellt för både den deprimerade och för dennes omgivning.

Helt säkert så har du pratat med kollegor och vänner som är på gränsen till att gå in i väggen. Med familj och patienter som är så nära att gå under av utmattning att ni vet att det kommer ske, men utan att ha någon möjlighet att förhindra det. För det finns inget preventivt system som slår in i det här läget. Någon hjälp får du inte förrän det är försent – och knappt ens då.

Det är sådan stor skillnad på till exempel ett brutet ben och på ett brutet psyke att man inte borde kunna se de två problemen som likvärdiga. Benet läker och du kommer sannolikt kunna återställas helt, men med depression och utmattningssyndrom så är risken överhängande att du aldrig kommer återgå till dina forna dagars glans.

Därför skriver jag det här. Jag vill visa upp en sida av svensken som det sällan pratas om och jag vill hoppas att rätt personer läser det här, så att något görs. Inte efter att det är försent utan åtminstone ett par meter dessförinnan.

Simon Vinokur

Krönikör

Har du märkt att folk världen över tenderar att ha en väldans massa åsikter om vilket sätt som är bäst när det gäller att hantera spridningen av coronaviruset? Klart du har. Att missa det är lika lätt som det var att försöka hitta en butik som fortfarande hade jäst i sina hyllor för en tid sen.

Det är lite knasigt, det kan man inte förneka, att mänskligheten plötsligt inte bara blivit epidemiologer utan dessutom helt rätt sorts sådana. Över en natt så hade universiteten kunna avsluta de utbildningarna, för att inte ytterligare bidra till inflationen av behöriga epidemiologer på arbetsmarknaden.

Visst finns det motsvarigheter inom andra områden också. Till exempel anti-vaxxers, new ageare och antroposofer som tror sig veta bäst när det gäller medicinska frågor, men inte i närheten av samma utsträckning som i det här fallet. De flesta skulle aldrig få för sig att kolla en informationsfilm om kirurgi för att sedan sätta igång att karva i sig hemma på köksbordet eller läsa en kort rapport om hur man flyger flygplan och sen kräva att få flyga sitt eget plan ner till Mallorca. Dit vi för övrigt inte ska resa nu. Sitt ner i båten för guds skull.

Men nu, nu ska vi till att ha åsikter om sånt vi inte kan ett jota om. Vi har läst en artikel här, sett en graf där. Läst en debattartikel om ditt och sett en namninsamling om datt.

I ärlighetens namn är det inte ens säkert att något av sätten som länderna hanterar coronakrisen på är rätt sätt. Det kanske skiter sig totalt i slutändan. För alla. Resident Evil 10! Ja, det finns värre zombiefilmer än den filmserien, men jag är för mesig för att titta på dem.

Så egentligen finns det bara en sak att göra: Låtsas att de olika skolorna om hur coronaepidemin ska bemötas är religioner och att det är upp till oss att välja vilken av dem som passar våra åsikter och värderingar bäst.

Varför tillhör inte jag de som sitter bakom sina datorskärmar och halvt i panik skriker om på vilka sätt Sverige agerar fel när det gäller hanteringen av coronaviruset? Jag lovar att det inte har att göra med nån slags förringande av krisen och konsekvenserna det lilla skitviruset har för mig och mina medmänniskor. Det var hemskt när min mamma dog för några år sen och jag kan därför tyvärr sätta mig in i hur hemskt det är för alla som har en närstående som lämnat eller riskerar att lämna jordelivet.

Den lilla, lilla kronbollen ställer verkligen till det och jag hoppas precis som alla andra att den försvinner snarast möjligt.

Det finns ett par olika sätt att bemöta coronaviruset och dess spridning på. Sverige har valt ett sätt som bland annat utgår från att människan är förmögen att ta ett eget ansvar och inte behöver hotas eller beordras till något för att agera omtänksamt mot sin omgivning. Sverige har valt ett sätt som går ut på att människor genuint vill varandra väl. Andra länder har agerat helt annorlunda. Vissa har utnyttjat sin makt som diktaturer, andra har fattat politiska beslut snarare än att basera sina beslut på experter. En del nationer har börjat se en minskning av antalet insjuknade medan andra befinner sig en brant nedförsbacke rakt åt helvete.

Jag har ingen som helst utbildning som gör att jag kan säga vad som är rätt eller fel. Gör Sverige rätt? Gjorde Kina rätt? Italien? Finland? USA? Who knows? Ok, USA gjorde inte rätt, det vet vi.

Så det enda jag kan göra är att välja vad jag vill tro på. Vilket tillvägagångssätt jag tycker känns mest empatiskt och som mest överensstämmer med min syn på människorna omkring mig. Ergo väljer jag att tro på att Sveriges tillvägagångssätt är det som passar oss bäst.

Det är ändå ingen som vet förrän efteråt, så varför inte välja det här?

Simon Vinokur,
Debattör

MAGASINET PARAGRAF PUBLICERADE DEN HÄR TEXTEN.

För sjuttiosex år sedan hände det någonting som var så fruktansvärt att det skapade ett eko som hörs än idag. En ideologi växte sig så stark att människor föll som furor över hela världen. Soldater, kvinnor, män och barn. I det här fallet handlade det om min mammas lilla kusin. Hon både föddes och dog innan min mamma föddes. Fem år gammal fick hon bli, det bestämde nazisterna – då gasade de henne, hennes mamma och mormor. För enkelhetens skull.

   Idag den 23 januari bjuder Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen in till en minnesstund i riksdagen. Fantastiskt! ”Om detta må ni berätta”, liksom.

   I år tänker dock Sverigedemokraterna närvara. Du vet, det där partiet som först för en kort tid sen valde att ta bort ordet ”essens” (ras) ur sitt principprogram.

   Jag har funderat på hur det skulle låta om jag skrev ett brev om det här till min lilla, numera döda, släkting. Till Szuszanna.

   Hej Reizele (det betyder lilla Szuszanna på jiddish)!

   Jag är verkligen ledsen att ditt korta liv slutade så grymt, så skräckfyllt. Jag har hört att ni barn inte dog av gasen utan av vuxna fötter som trampade ihjäl er i ren panik. Ingen borde behöva dö på det sättet och absolut inte lilla du.

   Din moster, min mormor, hon kände skuld hela sitt liv. Hon sa ju till din mamma och mormor att ni borde ställa er i kön som sen visade sig gå in till er död.

   Det visste inte hon, men hon mådde dåligt över det ändå. Alla barn och gamla stod ju i er kö, vilken vettig människa som helst hade väl förutsatt att ni skulle få det bättre?

   Ibland försöker jag intala mig att du åtminstone slapp försöka överleva i lägret under det år som var kvar till befrielsen, men hur mycket jag än försöker så kan jag inte få ihop att det skulle vara bättre att behöva trampas ihjäl av sina egna än att dö långsamt och utmärglat vid deras sida.

   Hela min släkt har känt skuld över det som hände. Det finns ett begrepp för det, även om jag inte minns det just nu. Mitt dåliga samvete försvann samtidigt som min mamma dog, för då kunde jag begrava minnet av dig tillsammans med henne.

   Om du trots allt hade överlevt så hade du troligtvis hunnit dö av hög ålder vid det här laget. Ditt liv hade inte varit lätt för dina minnen hade varit tunga, men du hade nog kunnat leva ett fint och gott liv på många sätt ändå. Kanske hittat någon att älska och bli älskad av. Kanske skaffat barn, kanske en dotter. En egen liten Szuszanna, fast utan de svåra minnena.

    I dag försöker mänskligheten minnas det som hände då. Vi försöker minnas er, minnas våra släktingar – minnas att det absolut inte får ske en gång till. Det som hände er har fått ett eget namn. Förintelsen. Er död. Men tyvärr är det inte alla som försöker förhindra att det upprepas.

    I Sverige, där jag bor, har vi ett parti som heter Sverigedemokraterna. Vi är inte helt överens om huruvida de är nazister eller ”bara” rasister, men de bildades bland annat av nazister. Av människor som hade stått bredvid dina mördare om de levt då. En av grundarna levde faktiskt då. Han var med i SS. Ja, faktiskt, det är sant.

   På 1990-talet, under min tonårstid, var många svenska judar rädda för Sverigedemokraterna. Det fanns delar av Stockholm, min hemstad, dit jag undvek att gå när mörkret fallit på.

   Och Davidsstjärneberlocken runt min hals var ibland utanpå och ibland under min tröja, för det var inte säkert att ha den ute hela tiden. Alltså: jag hade ju inte gasats som du, men risken var stor att sverigedemokrater och deras gelikar hade misshandlat mig om de fått chansen.

   För tio år sen kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Där får de sitta tillsammans med alla de demokratiska partierna och bestämma över mitt land. Vi är inte ens överens om huruvida de är judehatare eller inte, men många av deras politiker har sagt saker som visar att de hatar judar.

   De har skrattat åt judevitsar, de sprider judehatande propaganda och de har till och med sagt att vi judar inte kan vara svenskar. Det är helt galet, för jag är ju både jude och svensk. Men inte i deras ögon.

   Sverigedemokraterna låtsas att de inte hatar judar, men de låtsas inte att de inte hatar muslimer. Det är de helt öppna med, så deras sätt att prata om muslimer påminner väldigt mycket om hur nazisterna pratade om er på din tid.  

   Vi har ett land nu. Israel. År 1948 fick vi och några andra dela på en bit mark. Nej, jag är inte medborgare där, men jag får bli det om jag vill. Till exempel om jag måste fly härifrån. Med Sverigedemokraterna i riksdagen så känns risken mer överhängande än någonsin.

   Det landets vice utrikesminister vägrade för några år sen att ta emot en av Sverigedemokraternas toppolitiker. Anledningen var hennes nästan nazistiska åsikter. ”Högerextrema åsikter”, kallas det.

   Minns du att jag skrev att en av dem har sagt att vi inte kan vara svenskar? Idag ska det vara en minnesstund över er som mördades i Förintelsen och han är en av de som står bakom inbjudan. Sverigedemokraterna kommer alltså vara med och låtsas sörja er och det som skedde då.

   Det är jättekonstigt, men snälla, må inte dåligt över det. Minnet av dig kan inte solkas, det spelar ingen roll hur många judehatare som låtsas bry sig – för jag tänker inte låta deras tankar nå fram till dig.

   Jag tänker sitta någonstans där jag känner mig trygg och starkt och tänka på dig. Minns du att jag begravde en Nalle Puh-bok tillsammans med dig och mamma? Vad sägs om att jag läser lite ur den för dig?

   Super, då har vi en deal. Du, jag, mamma och Nalle Puh. Idag den 23 januari.

   Många varma, hjärtliga och sorgsna kramar,   Simon

Simon Vinokur, debattör